Pengarna är inte problemet i vården
Det här handlar inte om någon ekonomisk kris, som de på insidan tror och vill få oss andra att tro. Det handlar om en organisatorisk kris.
Toppbild: TT
Häromdagen fick Kullbergska sjukhuset i Katrineholm besök av oppositionsledaren Magdalena Andersson. Aftonbladet var med. Personalen vittnade om att ”krisen i vården är den värsta sedan nittiotalet och att sjukhuset nu går på konstgjord andning”. Akutavdelningens chef Johan Edlund sa att ”vi har signalerat sedan i december att vi inte kommer klara det efter den 15 januari, nu har datumet passerat. Patientsäkerheten är i fara.” Exakt varför de vårdsökandes hälsa är i extra stor fara framgick inte riktigt, annat än att det handlar om pengar. Eller snarare brist på sådana.
”Vi hade ett underskott 2018, det var på 100 miljoner. Nu närmar vi oss 1 miljard kronor i underskott. Läget är mycket ansträngt”, berättade sjukvårdsdirektören i Region Sörmland, Magnus Johansson. Och det förstås; om pengar är problemet så är pengar också lösningen. På Aftonbladets fråga vad Magdalena Andersson hade gjort om hon hade haft makten löd svaret: ”Jag hade gett mer pengar till kommuner och regioner. Förra året föreslog vi dubbelt så mycket till sjukvården som regeringen, 10 miljarder kronor extra. Därtill behöver vi justera statsbidragen för inflationen.”
Kullbergska sjukhuset är långt ifrån ensamt om att ha problem. Hela vintern har det larmats om vårdkris och stundande nedskärningar i regionerna. Fast att ”vården går på knäna” är förstås en företeelse av betydligt äldre datum än så. När jag kollade upp saken i ett digitalt tidningsarkiv för några år sedan dök begreppet upp första gången 1982 – vilket kan ha berott på att databasen inte sträckte sig längre tillbaka.
Nej, den permanenta ”vårdkrisen” beror inte alls på bristande resurstilldelning. Hanne Kjöller visar att det finns 40 procent fler sjuksköterskor och 90 procent fler läkare i dag jämfört med för 20 år sedan. Samtidigt som befolkningen har ökat med 18 procent. Och vi lägger mer än dubbelt så många kronor per invånare – 58500 – på vården numera. I fast penningvärde.
Så det här handlar inte om någon ekonomisk kris, som de på insidan tror och vill få oss andra att tro. Det handlar om en organisatorisk kris. Och om att offentligt finansierade verksamheter är budgetstyrda och därför oftast saknar den känsla för ständiga förbättringar och effektiviseringar som konkurrensutsatta organisationer måste ha ett visst mått av för att överleva. Att komma till rätta med det problemet är svårt men Hanne Kjöller, själv sjuksköterska i botten, har en hel del intressanta förslag.
***
