Eliten måste lira med resten
Toppbild: TT
Eliten får ofta kritik för ambitionen att uppfostra medborgarna. De kritiska reaktionerna kommer så klart från dem som ogillar normen som eliten vill pränta in, de som redan från början instämmer nickar i stället gillande. Kritiken mot eliten kan vara berättigad, jag återkommer till det. Men det behöver också sägas att ambitionen ibland träffar rätt och gör våra samhällen bättre även för dem som till en början tycker annorlunda.
Den brittiska tv-serien It’s a sin som strömmar på HBO Nordic är en påminnelse om hur bedrövligt det förhöll sig ännu på åttiotalet. Den handlar om några ungdomar i Londons gay-kultur under den begynnande aidsepidemin. Serien är rolig mitt i det sorgliga, men framför allt gestaltar den hur mycket olycka som skapas i ett samhälle där majoriteten tar avstånd från dem som gillar att ha sex med andra av samma kön. Alla med ett rimligt öppet sinne som var med påminns om hur dåligt det var, och yngre som socialiserats i en annan samhällskontext kan skaka på huvudet över de äldres grymma dumhet.
Öppningen gentemot hbt-personer – q:et är en sladdis med eventuellt annan historia – har inte skett slumpartat. Den är resultatet av ett långsiktigt arbete från aktivister som fick med sig ledande personer inom medierna, kulturen, politiken, förvaltningen och så småningom även företagen. Som en följd av att det offentliga samtalet kom att domineras av HBT-stödjande budskap skiftade samhällsnormen så att i stället intoleransen stigmatiserades. Eftersom förändringen kom ovanifrån och med bred enighet inom etablissemanget är det berättigat att kalla processen elitdriven.
Allt väl i den bästa av världar? En insiktsfull samhällselit ser vad som behöver göras och får folket med sig? Nej, inte självklart och framför allt inte alltid. Baksidan med ett upplyst och enat etablissemang som uppfostrar folket är risken för arrogans. Det stämmer bara ibland att »truth has liberal bias«.
Ett exempel på en arrogant relation mellan etablissemanget och medborgarna är den långa perioden med politisk enighet om migrationspolitiken. Det har aldrig funnits majoritetsstöd för att Sverige skulle ha Europas generösaste flyktingpolitik, ändå arbetade ett till stora delar enigt etablissemang med att få fler medborgare att uppfatta världen som man själv gjorde. Alltså, samma läge som med hbt-inkluderingen men med annat utfall.
Det är inget principiellt konstigt med uppfostringsstrategin. Även om det talas tyst om det i högtidstalen har det representativa styrelseskicket starka elitistiska inslag. Genom valen delegerar ju medborgarna makten att bestämma gemensamma angelägenheter till ett litet fåtal; vi röstar oss slavar på valdagen som Rousseau uttryckte det. Om en enig elit tycker att en viss politik är den rätta ger styrelseskicket dem moralisk rätt att driva sin linje. Men, och det är viktigt, enigheten får inte fortgå för länge utan att medborgarna följer med; vid någon punkt övergår uppfostran i despoti.
Motmedlet mot elitarrogans är elitkonkurrens. Det brukar fungera. En av de mest kända modellerna för hur politik fungerar i representativa demokratier kallas termostatmodellen. Enligt den befinner sig beslutsfattarna i ett kontinuerligt samspel med medborgarna: politikerna som sitter vid makten driver politiken i en viss riktning, medborgarna reagerar med att efterfråga mindre av den förda politiken och politikerna svarar upp mot det nya opinionsläget. Anpassningen till den nya opinionen kan ske både genom att medborgarna röstar fram nya beslutsfattare och genom att sittande makthavare ändrar politiken.
Systemet med elitkonkurrens som huvudregel och med samhällsförändrande elitenighet på noggrant valda områden, har visat sig hållbart genom den demokratiska historien. Men systemet förutsätter att eliten är medveten om risken för arrogans gentemot medborgarna. Något som kan ändra balansen i systemet, kortsluta termostaten, är att ge allt fler grupper allt starkare juridiska rättigheter och även att inrätta myndigheter med enbart opinionsbildande uppgifter. Varje rättighet och varje opinionsbildande myndighet må vara motiverad, slutresultatet kan likväl bli despoti. Typ: Det finns bara en moraliskt acceptabel hållning och om medborgarna inte fattar är det deras problem.
Demokratin är i grunden en chansning på att elit och medborgare klarar sina respektive roller. För eliten gäller det att driva på när situationen kräver, men också att visa lyhördhet gentemot dem som ska leva med ett regelverk de ogillar. Avvägningen är värd en diskussion.
