Peter Esaiasson: Etniska grupper måste bli bättre på att leva tillsammans

Det stämmer att de flesta som bor i förorterna är födda i annat land eller har minst en förälder som är det. Men åtta av tio personer med utländsk bakgrund bor på andra platser i landet. Det är två problem som behöver hanteras, inte ett.

I förorterna är det akuta problemet bristande social kontroll. Individer kan göra dåliga saker utan att hämmas av omgivningens fördömanden. Det är bara delvis ett polisiärt problem. För att nå rätt nivå på den sociala kontrollen behöver skötsamhetsnormen stärkas i vardagen, varje dag och i varje situation. I praktiken kommer det att vara en angelägenhet för de knappa 30 procenten av Sveriges befolkning som har utländsk bakgrund. Personer med svensk bakgrund har skytt förorterna under femtio år och kommer inte att bosätta sig där även om det nybyggs aldrig så vackert och prisvärt. Det handlar om att känna sig bekväm i miljön.

Problemet med integrationen allmänt handlar mycket om att etniska grupper behöver bli bättre på att leva tillsammans. Det är till exempel föreställningar om etniska gruppers egenskaper som ligger till grund för faktisk och upplevd diskriminering. Det finns andra grupptillhörigheter som spelar roll för människor, men den etniska är en av dem med störst konsekvenser för hur man ser på tillvaron. Ni som tvivlar – räkna hur många som gifter sig inom den egna etniska gruppen.

LÄS OCKSÅ: Peter Esaiasson ny krönikör i Fokus: »Vill få fler att se styrkorna i förorterna«

Personer med svensk bakgrund behöver inse att landet Sverige inte längre är en angelägenhet för enbart etniska svenskar. (Och, för att vara noggrann, för de fem nationellt erkända minoritetsgrupperna.) Numera är Sverige ett av Europas mest etniskt heterogena länder. För att fungera tillsammans måste majoritetsgruppen se och bejaka skillnader inom minoritetsgruppen.

För att svensk-svenskarna ska nå dit krävs en mental omprogrammering. Ett första steg är att överge tankefiguren »invandrare«. Det är en tillskriven identitet som berövar människor rätten att vara stolta över sin etniska grupptillhörighet. Mer konstruktivt är att utgå från bindestrecksidentiteten. Alltså, svensk-assyrier, svensk-arab, svensk-iranier, you name it. Landet Sverige tillhör samtliga etniska grupper, inte enbart svensk-svenskarna. Även för många rimligt öppensinnade svensk-svenskar kommer insikten om förändringen att vara ett sorgearbete.

Integrerat är det när stockholmare skämtar om albaner och iranier på samma sätt som man skämtar om skåningar och värmlänningar. Det är lite allvar. »Visst pratar de lustigt och de är väl lite bonniga?« Men mest är det mest godmodigt skämtsamt. Personer med utländsk bakgrund lyckas ganska bra med ett sådant förhållningssätt till andra etniska grupper. »Typiskt iranier« och »han den där turken«. (Oklart dock hur många som ser nyanserna mellan, exempelvis, skåningar och hallänningar.) Men den svensk-svenska befolkningen har en låååång väg att vandra. Behovet av interetnisk kompetensutveckling är stort. Statligt finansierade mångfaldskurser på arbetstid kanske? Typ: I dag ska vi prata om hur somalier/kurder/assyrier i Sverige tenderar att se på sig själva och på världen.

För personer med utländsk bakgrund finns de största obearbetade problemen bland dem som är uppvuxna i Sverige. Deras föräldrar, de som inte stängt av, är upptagna med att stärka sitt humankapital och, verkar forskningen visa, har lägre förväntningar på livet i det nya landet. Denna fördragsamhet med svårigheter i tillvaron är mindre väl utvecklad bland andragenerationerna. Brutalt uttryckt behöver många i gruppen realitetsanpassas.

Så här. För dem som vuxit upp med föräldrar som migrerat gäller det att inse migrationens pris – att behöva förhålla sig till två nationella kontexter. I bästa fall får man två tillhörigheter, ursprungslandets och mottagarlandets. I sämsta fall ingen tillhörighet alls. »Jag är invandrare både här och där.« Känslan av rotlöshet kommer med erfarenheten och drabbar alla oavsett vart man migrerar.

Ett redskap för realitetsanpassningen är följande tankeexperiment: Känner jag mig mer rotlös i Sverige än vad jag skulle ha känt mig om mina föräldrar flyttat till Tyskland, Nederländerna, Norge eller –  gud förbjude – Finland?

Skillnaden i uppfattad rotlöshet i mitt svenska liv och i mitt tänkta alternativa liv är ett mått på hur bra eller dåligt Sverige är som invandrarland. Att bara skylla rotlösheten på Sverige är destruktivt.

Till sist, men det får vi diskutera en annan gång, det är inte så lätt att vara dansk heller.

LÄS OCKSÅ: Peter Esaiasson: Det svåra i att förstå motståndarna när världen står i brand