Våga fråga om skillnader – hur ska annars fördomar brytas ner?
En anekdot från förr med relevans för samtiden: Vi hade hyrt ett hus på italienska landsbygden. Efter kvällens internationella grillning — vårt gäng åt florentinska biffar — frågade jag ägaren som anslutit sig, vilka gäster hon föredrog. »Svenskar och därefter norrmän« blev svaret. »De städar efter sig.« Jubel hos oss men inte i de andra grupperna. Diskussionen tog en vändning när den vuxne engelsmannen, rektor på en mellanstadieskola, hävdade: »The question should not have been asked.«
Till saken hör att invändningen var principiell; han hade säkert sagt samma sak om det varit hans egen grupp som hyllats av ägaren. (Morgonen efter hade förresten ägaren ett blått öga, uppenbarligen orsakat av hennes partner. Vi sa inget om det. Det var ju 1900-tal.)
Jag förstår engelsmannens argument. Genom att be ägaren rangordna nationella grupper skapades en möjlig konflikt mellan sällskapen. Då är det bättre att hålla igen och prata om annat. Denna tala tyst om-strategi har forskningsförankring. Inom deliberativ demokratiteori kallas det att tvätta sina preferenser, laundering ones preferences. Tanken är att man som individ skall hålla inne med åsikter som inte helt tål dagsljus. Med tiden kommer de outtalade åsikterna att ändras i aptitligare riktning, det vill säga »tvättas«. I vårt fall skulle tvättade preferenser innebära att man slutar se världen i termer av engelsmän, svenskar, skottar och italienare och i stället betona det som förenar, det allmänmänskliga (eller vädret, om man har med engelsmän att göra).
Teorin om en deliberativ demokrati slog igenom bland politiska teoretiker i mitten av nittiotalet. Under en period hystes stora förhoppningar om samtalets helande kraft och på att upplysta dialoger med ömsesidiga hänsynstaganden skulle kunna lösa upp också djupgående konflikter kring intressen och värderingar. Med tiden har dock förväntningarna på samtalets och dialogens konfliktlösande kapacitet realitetsanpassats. Somligt finns kvar, men föreställningen att preferenserna tvättas genom tystnad har hängts undan i garderoben.
Saken har många bottnar. Frågor om grupptillhörighet, grupprelationer och grupphierarkier gör sig påminda när många människor delar ett territorium. Etniska grupper är därvidlag speciella. De är stora till numerären och när de aktualiseras är de betydelsefulla för de flesta människor. Infödda svensk-svenskar kan leva tillsammans utan att man funderar på sin etniska identitet, men släng in några kurder, fransmän, somalier och araber i sällskapet, så ändras dynamiken.
Min fråga för länge sedan tvingade fram en hierarki mellan etniska grupper. Det var kanske onödigt där och då. Men samtidigt. Frågorna finns. De behöver hanteras.
Samhällsvetenskapen har utvecklat egentligen två huvudsakliga metoder för att skapa fungerande relationer mellan grupper. Den ena bygger på att man skapar gemensamma överordnade identiteter — till exempel med Sverige som land (inte med svenskarna som etnisk grupp, notera distinktionen, den är viktig). Metoden som är mest aktuell för resonemanget här bygger dock på personliga möten och kallas omväxlande kontaktteorin och kontakthypotesen. I koncentrat: Om människor från olika grupper lär känna varandra försvinner negativa stereotyper och ömsesidig förståelse uppstår.
För att kontaktteorin ska fungera krävs dock mer än att bara placera människor i en gemensam miljö som ett bostadsområde eller ett klassrum. Kontakterna behöver vara positiva, djupgående, utgå från gemensamma mål och vara icke-hierarkiska. För att förstå förutsättningarna behöver man veta att teorin utvecklades utifrån relationen mellan vita och svarta soldater i amerikanska arméförband vid andra världskrigets frontlinjer. Numer betonas i stället vikten av vänskapsband; gemenskap skapas först när relationen blir personlig.
Här syns svagheten med tala tyst om-strategin. För att kunna få en närmare relation med någon från en annan grupp behöver man kunna fråga om sådant man undrar över. Hur ska annars negativa stereotyper kunna försvinna?
För känsliga individer kommer här en konsumentupplysning. Människor tycker bra om sin egen grupp och ser gärna kritiskt på andra grupper. Den som har kontakt med personer som helt eller delvis identifierar sig med en annan etnisk grupp än den man själv identifierar sig med — låt oss säga hazarer, polacker, romer eller turkar — kan utgå från att den personen tycker att hans eller hennes grupp är bättre i åtminstone vissa avseenden. Att ta reda på hur den världsbilden ser ut är en bra utgångspunkt för djupare relationer.
Förhållandet mellan grupper är en samhällsfråga i bred mening. Det finns inga politiska lösningar att hoppas på, i varje fall inte på nationell nivå. Frågor behöver ställas, vid grillen eller där man nu eventuellt råkar ses.
