Pippi på apokalypsen

En dag i förra veckan kvittrade det vilt kring huset. 

Det gör det, med förlov sagt, nästan jämt. Vi har åtminstone tre par koltrastar som hoppar runt och vänder på pinjebarken i jakt på välnärda insekter. Vi har en hel klan fasaner, som rusar runt som om man redan hade huggit huvudet av dem. Vi har duvor med ett BMI som inte kan vara hälsosamt. Vi har då och då råkor, som vi genast skrämmer bort innan de bygger bo. Vi har småfåglar av så många arter att ornitologen Erik Rosenberg, salig i åminnelse, skulle tappa kikaren. Vi har ett par härmsångare, som förstås övervintrat i Afrika och då och då sjunger som tropiska papegojor. 

Om ni undrar vad det är med mig – sedan när blev jag naturlyriker och fältbiolog? – kan jag lugna er med att nästan allt i stycket ovan är ren förställning. Att jag skrev ”förstås” i sista meningen var bara ett slags härskarteknik. Av våra småfåglar känner jag bara säkert igen sädesärlan, möjligen talgoxen. Häromdagen såg jag en exotisk fågel, som jag skyndade att slå upp. Det var en rödhake. Härmfågeln har jag klurat ut genom att använda en app som heter ”kvitteromat” och fungerar som musik-hittar-appen Shazam, fast på fågelsång. Erik Rosenberg, den store ornitologen och författare till Fåglar i Sverige, hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyss googlade på ”kända ornitologer”. 

Men spela med en stund. Det blir kanske bättre. 

Alltså, i förra veckan kvittrade det vilt kring huset. Mer än så: skuggor svepte över huset, som om låga stormdrivna moln passerade. Ett sugande svisch, som om ett jättelikt papper drogs ur ett jättelikt kuvert, passerade då och då. 

Starar. I enorm mängd. 

De hängde i bokträden som passagerare utanpå ett lokaltåg i Indien. De lättade i flock och slog sig ned i lönnen i stället. De gjorde det igen och tyngde ned pilarna. 

Jag hade förstås ingen aning om vad jag såg förrän jag mejlade en film till Fredrik Sjöberg, kolumnist i den här tidningen och mitt användarvänliga gränssnitt till naturen. Han förklarade och passade på att döma ut de fula granar vi ärvde när vi köpte kåken. 

Jag blev kvar därute rätt länge. Det här var, intalade jag mig, det som folk brukar tala om som en ”naturupplevelse”. Jag borde passa på. 

Det var då jag insåg att jag hade fått sommarens chans. 

I Evelyn Waughs Scoop, Presstopp på svenska, finns en naturlyrisk kolumnist vid namn William Boot. Han bidrar till Lord Coppers morgontidning Daily Beast under vinjetten Lush Places. Där delger han läsekretsen idylliska tablåer med grävlingar, igelkottar och porlande vattendrag. Boot har oturen att av misstag bli skickad som krigskorrespondent till östafrikanska Ishmaelia, men det är en annan historia. 

Det jag tänkte var att jag hade fått en bokstavligen flygande start för att slå mig in i den mest populära nutida naturkolumnistiska genren: den apokalyptiska. 

Ni måste ha lagt märke till det: det kan numera varken regna eller vara torrt, varken vara varmt eller kallt, varken vara snigelår eller inte, utan att ett halvdussin kolumnister slår sig ned och författar en liten pamflett om jordens undergång. Alla tecken är järtecken. Boots idylliska pekoral har förvandlats till apokalyptisk pekoral och man behöver inte ha sett Hitchcocks Fåglarna för att ana det kusliga i den svepande samordningen av något tusen starar. 

Vi har aldrig upplevt något liknande förut. Kan det bero på klimatförändringarna? 

Vad skulle det annars bero på? Om inte annat bör vi respektera ”försiktighetsprincipen” vara panikslagna, tills motsatsen är bevisad. Jag hade fått en nystart i min kolumnistkarriär serverad på silverfat. Stekta sparvar — eller starar, då – flög rakt in i min mun. 

Det var med den ambitionen som jag nyss satte mig ned för att skriva detta och äntligen bli en integrerad del av samtiden. Men jag anar att jag misslyckades. 

Jag ber om ursäkt. Det blev inte bättre, trots att ni spelade med. 

***

Läs även: Lovskolan – där drömbetyg skapas på löpande band

Läs även: Stenbecks stjärnfall