Pissigt väder säljer

En meteorolog vid namn Lasse varnade nu i oktober för att orkanen Kirk förväntades hemsöka Sverige med oöverskådliga skador som följd. Ingen vanlig höststorm. Ett monster. Det blir troligen översvämningar, sa Lasse, och inskärpte för professionellt förfärade journalister att varje medborgare ögonaböj måste ner i källaren och bära upp ”allt man bryr sig om”. 

Utan smärta begrundade jag mitt eget källarförråd. Inte ens Josef Fritzl brydde sig särskilt mycket om vad han hade en trappa ner, och fastän mina undanstuvade böcker inte gärna kan jämföras med hans inspärrade incestfamilj bet sig tanken fast. Hade de inte översvämningar i Österrike nyligen? Kanske, tänkte jag, är det gott och väl att sådana katastrofer inträffar ibland, om så bara för att uppdaga tvivelaktiga källarhändelser. 

Men det blev inget. Redan morgonen därpå meddelade andra meteorologer hos mindre marknadsdrivna prognosleverantörer än Lasses att orkanen hade kommit av sig. Typiskt. Så fort det blåser i Florida, vilket händer med jämna mellanrum, letar svenska medier efter motsvarande nyheter här. Pissigt väder säljer. Publiken kan hämta styrka ur känslan av att hittills oanvända stormkök och vevradioapparater är kloka investeringar. Vanlig beredskapsjournalistik. 

Samtidigt läser jag att allt färre studenter vill bli meteorologer. Söktrycket på utbildningarna har minskat under femton års tid, och nu har det gått så långt att utbudet av meteorologer inte täcker efterfrågan. Vad kan det bero på? Det borde väl vara tvärtom i en tid när klimatet är på allas läppar dygnet runt. Hur som helst har jag en teori. 

Saken kom upp i början av åttiotalet, på Zoologiska institutionen i Lund. En systematiker jag umgicks med på den tiden hade fått för sig att undersöka studenternas egenheter på olika utbildningar. Han började med Läkarlinjen och noterade snabbt att studenterna där delade en enda egenskap: hög intelligens. Därutöver var de väldigt olika. På en flytande skala kunde de vara allt från totalt charmlösa muppar till oemotståndliga umgängestalanger.  

Biologistudenterna befanns dela fler egenskaper, varav hög intelligens inte nödvändigtvis var en. Politiska åsikter utåt vänsterkanten däremot, samt ett i normala människors ögon ovårdat yttre. En viss vältalighet var likaså utmärkande, men den allmänna bedömningen i diskussionen som följde var att biologer kunde komma till sin rätt i radioinslag före frukost, annars inte. Alla höll inte med, minns jag, men att vi som pluggade på Biologlinjen var en homogen flock stod klart. 

Intressantast var ändå de som studerade meteorologi. Också där fanns just som på Läkarlinjen alla sorter men de visade sig påfallande ofta dela vad som då kallades tv-utseende. De såg helt enkelt bra ut, vilket kunde kompensera för andra tillkortakommanden. Teorin här var att många meteorologer nog gärna ville syssla med något rejält naturvetenskapligt men därtill drömde om att få utlopp för sin fåfänga genom att framträda i tv.  

Förr var tv-meteorologerna superkändisar. Antagligen omgavs av groupies och de kunde ledigt växla in berömmelsen i annan valuta. Curry Melin blev konstnär och John Pohlman jazzpianist. Åsa Bodén, som 1976 var den första kvinnliga meteorologen i Rapport, kunde rent av orsaka stormar helt på egen hand. Exempelvis utsågs hon av Expressen till ”Sveriges sexigaste tjej”. Det var 1981. Björn Skifs sjöng om henne på Svensktoppen.  

Min teori är såldes att orsaken till meteorologutbildningarnas kräftgång är att ingen tittar på tv längre, åtminstone inga ungdomar. Pär Holmgren, numera EU-parlamentariker, är väl det sista exemplet på att världen ligger öppen för en presentatör av morgondagens väderprognos. 

Meteorologen Lasse, han med stormen Kirk, var alltså ute i ogjort väder. Ändå gick jag till sist ner i källaren för att rädda en av alla dessa böcker undan syndafloden. Antologin Källarhändelser (2007) är en ovanligt läsvärd bok, en tegelsten, utgiven som hyllning till Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson, båda drivande bakom den högkulturella källarsalongen Forum på Sigtunagatan i Stockholm. 

Av antologins åttiotre bidragsgivare har alla utom tolv egna sidor på Wikipedia. Strängt taget hela kultureliten stämde upp i kören. Det är vackert. Att samma hjord senare, med enstaka undantag, vände och sprang i rakt motsatt riktning är kanske inte lika snyggt, men lika fullt ett fint belägg för att högre civilisation trots allt bygger på flockbeteende. Att en kulturnation som vår också gynnas av att inte alla springer med är en annan sak. 

***

Läs även: Demokratin är känsligare än klimatet

Läs även: Sverige – ett paradis för bedragare