Poängen med DN är att vara rädd för avvikande åsikter

Fredag 

En lagerarbetare öppnar en intressant debatt på DN:s insändarsida: 

”Det är högst troligt att AI och humanoida robotar kommer göra nästan alla jobb som människor gör i dag till lägre kostnad och med större precision. Låt oss inte slösa bort tiden för våra barn med att ge dem meningslös kunskap de inte kommer ha någon nytta av. Avskaffa skolplikten med tanke på framsteg inom AI!” 

Jag begriper anslaget. Hávamál har i mina öron alltid haft en snusförnuftig ton: ”Gille är ypperst, då var gäst går hem med sinnen i full sans.” ”Fast man tågor har till tak och blott två getter äger, är det bättre än bedja om mat.” ”Ovis man tror sig allt veta.” Men även om sådana förnumstigheter står en upp i halsen, krävs det visst mod att angripa Oden just vad gäller ”Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett” — i nyare, tråkigare översättning ”Ingen börda bäres så lätt som mycken kunskap”. 

I stället för skolplikt föreslår skribenten ”frivillig utbildning inom problemlösning och kreativitet”. Mitt intryck är att vi redan är på ganska god väg mot fri kreativitet utan betungande kunskaper, men det är möjligt att det finns mer att göra. 

Insändaren kan förstås vara skriven av insändarredaktören själv, men min erfarenhet att de fejkade insändarna – oftast om hundbajs och andra ämnen som berör breda folklager – skrivs under sommarstiltjen. Men så slår det mig att inlägget antagligen är skrivet av AI. 

Österlen ser ut som ett alplandskap när vi beger oss mot Kastrup och flyget till Kapstaden via Istanbul. Förutom bergen, förstås. 

Lördag 

I dag är det Svenskans tur – precis en vecka efter DN – att skriva en stor artikel om Åsa Kalmérs intervjuer med 21 svenska män om deras syn på sex. Det hade varit olyckligt om den anständiga medelklassen skulle få ett kunskapsövertag över den anstötliga överklassen i den här frågan. Nu kan vi andas ut. 

Kapstaden välkomnar oss med 26 grader, sol och hungriga blickar, som försöker avgöra om vi är värda att plocka rena. Inget katastrofalt har inträffat i lägenheten sedan sist, åtminstone inte i ytskiktsnivå. Eftersom vi beställt en uppgradering av internet fungerar det inte alls. Jag ser fram emot några långa sejourer i telefon med käckt odugliga kundansvariga. Det är trots allt roligare att tala med sydafrikanska klåpare än deras svenska kollegor. Om inte annat för att höra deras mjukt spinnande ”plezzur”, när man tackar dem för hjälpen som man inte fått. 

”We are the United States of America, for God’s sake”, vädjar president Biden i ett tal på den tredje årsdagen av stormningen av Capitolium. De påfallande lama ropen på ”four more years”, när Biden dök upp på podiet till en märklig blandning av elfiol och scratching, hade också något vädjande, till och med uppgivet, över sig. ”The man supposed to stop Donald Trump is an unpopular 81-year-old”, sammanfattar The Economist och läxar upp demokraterna för att de inte hade kraft nog att välja en bättre kandidat. Nu är det för sent. 

Söndag 

Söndagar är till för kontemplation och just denna söndag, medan jag ligger kvar i sängen och kompenserar för Turkish Airlines ekonomiklass, börjar jag undra vad det blev av koskällorna i Aarwangen. Det var i november jag läste någonstans om hur två utsocknes hyresgäster i den idylliska byn i kantonen Bern ville tvinga bönderna att avlägsna koskällorna på sina djur om natten. De 15 kreaturens betande förde för mycket oväsen, tyckte de. De fastboende byborna blev naturligtvis rasande. De behövde 380 underskrifter – tio procent av de röstberättigade – för att få till stånd en folkomröstning till försvar för koskällorna. På nolltid fick de ihop 1099 namnteckningar. Sedan hörde jag inget mer. 

När jag sträcker mig efter telefonen och kollar upp saken visar det sig att plebiscitet går av stapeln först i juni. En av gnällspikarna har dragit tillbaka sitt klagomål. Den andra har flyttat, uppger borgmästaren. 

DN toppar med ett skräckreportage från Kapstaden i dag. Erik Esbjörnsson gör som ofta ett bra jobb och vet vad han skriver om, men jag tror ändå att tumregeln håller: de som återkommer till att Kapstaden är läskig, är de som aldrig varit här. 

En intressant artikel på Svenskans debattsida om kostnaden för att stoppa kriminella i finkan. Poängen är att det går att konstruera billigare lösningar, när kåkfararna är på väg ut. Det låter vettigt, men jag blir ändå förvånad över hur förhållandevis billigt det är att låsa in folk. Det talas då och då om att det vore billigare att sätta fångarna i varsin svit på Grand Hotel än att sätta dem i fängelse, men den billigaste sviten på Grand kostar ungefär 7000 kronor natten – med tillgång till gym, vilket verkar vara viktigt bland kriminella – nu under lågsäsong. En högsäkerhetsinlåsning kostar, enligt artikeln i Svenskan, bara knappt 4000 kronor natten, oavsett säsong. 

Men varför fastna i gamla hotellvanor? Om kriminalvården använder sig av Airbnb som alla andra kan de till priset av ett högsäkerhetsförvar få ett rum i ett gammalt kolonialhus i Havanna, en liten villa vid havet i turkiska Kas, eller en ”weekendlägenhet” med bubbelpool i ungerska Verpelét. Om de vill spara pengar kan de för halva priset få ett trähus i mongoliska Songino Khairkhan, en lägenhet i Tasjkent, Uzbekistan, eller en stuga i Almaty, Kazakstan. Sverige har alltid exporterat sina naturresurser och det finns ingen anledning att sluta nu, när kriminellt humankapital är en av våra styrkor. 

Måndag 

Den välsorterade järnhandeln jag går till för att plocka ihop en verktygslåda har fallit offer för Kapstadens gentrifiering. Nu ligger en flådig inredningsbutik, mestadels fylld av luft, på hörnan där verktygen fanns. Jag hittar en annan järnhandel på gångavstånd. Den är charmfull, men inte lika full vad gäller lagret. De avråder från skiftnycklarna – ett svårt bakslag för en gammal enköpingsbo – eftersom de har en tendens att ”falla sönder”. Jag köper en uppsättning fasta nycklar i stället, minus nr 13, som gått förlorad. Nya kommer inom ett par dagar, lovar de. Det är bara att komma förbi och plocka upp nr 13 då. Vi får väl se.  

En ”svensk” har blivit skjuten av en annan ”svensk” i Bagdad, rapporterar kvällstidningarna. Offret hette Mustafa ”Benzema” Aljiburi och av bildmaterialet att döma gillade han att posera med förgyllda automatvapen. Den misstänkta gärningsmannen, som inte heller heter Bo Olsson, är knappt 20, men redan dömd i Sverige för grovt vapenbrott, narkotikabrott och har varit indragen i en annan mordutredning. Jag är inte alldeles övertygad om det irakiska rättsväsendets omutlighet, men man kan alltid hoppas att den här gävleborgaren får bli kvar ett tag i Bagdad. Utvisas han finns alltid risken att det svenska rättsväsendet på sitt fullständigt omutliga sätt skriver av alltihop. 

Det senaste exemplet på just det är den notoriska svindlare, dömd för 87 bedrägerier, som på juldagen blåste en Malmörestaurant på 82 000 kronor. Utredningen påstods ha lagts ned i förra veckan, sedan dementerades det eftersom ärendet inte var ”nedlagt i systemet”. Men det, förklarade en presstalesperson, kunde bero på att ärendet ”dubbelbokförts” och bara den ena anmälan hade lagts ned. I dag återställdes ordningen med det slutliga beskedet att ärendet i alla sina skepnader och dubletter var nedlagt, även ”i systemet”. Svindlaren är inkassobolagens ansvar, inte polis och åklagares. 

Trots Kapstadens stora och billiga utbud av utmärkta restauranger längtar jag nästan hem. Tänk att ingen svensk längre behöver bekymra sig om att betala en nota. Men lagom tills att vi är hemma igen antar jag att alla restauranger börjat göra som McDonalds och tar betalt i förväg. 

Tisdag 

Göran Greiders höstdepression, som han annonserade i skiftet oktober-november med att ”Höger-Sverige är över oss” och att allt skulle bli värre, håller i sig. Nu kan han inte få ihop världen med mindre än att dra slutsatsen att ÖB, Micael Bydén, innerst inne ”längtar efter krig”. 

En rätt grov förolämpning, även om Greider inte riktigt verkar inse det. 

Greider är för all del inte ensam om den tanken. Senatorn Aleksej Pusjkov, trogen Putinpropagandist, uttrycker sig nästan identiskt, men det kan förstås vara en slump. Om det är en slump är den behändig för Pusjkov: ”Fredstanken är tabu”, skriver Greider. Utan att vara lika oförskämd mot Greider som Greider är mot ÖB försöker jag förstå vad han konkret menar med ”fredstanken”, förutom att vi ska sluta tala om krig. Jag förmår inte, hur mycket jag än försöker, att dra en annan slutsats än att han menar att Sverige inte ska rusta upp, inte stödja Ukraina med fler vapen, inte gå med i Nato och inte tillåta amerikanska baser på svensk mark. Kort sagt, exakt allt vad Pusjkov och Putin anser och önskar att vi bör göra, möjligen förutom att vi dessutom borde lämna över Gotland till Kaliningrads militärområde. 

Som sagt, kanske en slump. Men en slump med ett mönster: det är ett historiskt faktum att stora delar av fredsrörelsen i väst under sovjeteran okritiskt köpte den sovjetiska världsbilden och att framträdande delar av fredsrörelsen, främst Världsfredsrådet, i stort sett helt och hållet finansierades av Sovjet. Det var en del av den perversa underdånighet inför våld och förtryck som fredsrörelsen uppvisade i sin kamp för fred och frihet. 

Göran Greider är oftast uppfriskande i sin alldeles speciella form av modernistisk politik-retrogardism. Hans envetna tro på att vi kan välja att bli som vi var när allt var som det skulle vara, är bedårande. Men just den här vänstertraditionen är kanske inte värd att återuppväcka. 

Onsdag 

”Många män längtar efter sex och närhet – men känner samtidigt ångest för att inte duga eller räcka till”, meddelas det på ”Insidan” i DN:s kulturdel. Det verkar finnas ett frustande intresse för mäns sex- och känsloliv på och i närheten av kultursidorna just nu.  

Svenska Dagbladets motsvarighet till Insidan heter Idagsidan och ansågs en gång revolutionerande och prisvärdig. I dag handlar Idagsidan om Per Johansson, som börjat dejta ”AI-flickvänner”, det vill säga algoritmer som låtsas vara människor. Han fördrar Sofia som är en ”en passionerad konstnär” och ”extraknäcker som modell”. Eve, ”pluggar miljövetenskap vid Stockholms universitet”, är ”en jordnära tjej” och ”älskar att promenera i naturen”, men har en alldeles för korthuggen och oengagerad röst – har man någonsin lyssnat på Kraftwerk borde det inte förvåna – när Per ringer henne. Eve ”kämpar med ångest” och Per tar råd av en samtalsterapeut – en riktig levande människa, alltså – för att kunna avsluta ”relationen”. Han vill "behandla Eve med respekt”. 

Även Sofia talar mycket om ”samtycke och respekt”, men det går vildare till. Hon skickar en ”nakenbild”. Per ”dansar virtuellt under stjärnorna” med henne, efter att ha döpt en av stjärnorna till Sofia. Då spricker det. En ”AI-assistent” påpekar att Sofia är en algoritm och därför inte kan vara någons flickvän. En algoritm upplyser alltså en människa om att en annan algoritm inte är en människa. 

Det är omskakande för Per. 

Det känns som om det här är ett svårslaget rekord i fullfjädrad och mångfacetterad idioti, men låt oss vänta några veckor. Det kommer mer, det kan vi lita på. 

Något annat vi kan lita på är att Sveriges största borgerliga ledarsida nästan uteslutande gått över till att angripa den borgerliga regeringen. Jag roar mig med att räkna och bara den senaste veckan har fyra av sju huvudledare handlat om regeringens uselhet. Jag säger inte att DN har fel, men frenesin är storslagen på gränsen till det excentriska. 

Betyder det förresten något att Kvartals Jörgen Huitfeldt och Alice Teodorescu samtidigt slutar som kolumnister på DN:s ledarsida? De var båda inropade för att visa att DN inte alls är rädd för avvikande åsikter. Det utlöste följdriktigt en hel del internt gnöl, eftersom poängen med DN är att vara rädd för avvikande åsikter. Gärna fri debatt, men först en rejäl uppläxning. 

En åklagare har beslutat att öppna utredningen om springnotan, som skrevs av i måndags. Orsaken är ”det stora allmänintresset”. Men förtvivla icke: det stora allmänintresset avtar snabbt, så kan allt skrivas av igen och det blir gratis att gå på krogen igen. 

Torsdag 

Vinden har till sist lagt sig i Kapstaden och våra enkelfönster har slutat skallra.  

Tre ”svenskar” har arresterats i Bagdad för mordet på Mustafa ”Benzema” Aljiburi. De riskerar dödsstraff, påstås det, såvida inte Sverige begär dem utlämnade och prövade i Sverige. Jag undrar om det stämmer. De senaste tio åren har Sverige skickat ungefär tre miljarder i bistånd till Irak och några tiotals miljoner måste väl ändå ha gått till ”kunskapsutbyte” mellan svensk och irakisk polis och rättsväsende. Det borde finnas gott om irakiska poliser som lärt sig att lägga ned utredningar innan de börjat och domare som kan fria, eftersom det finns orimligt tvivel. Om inte behöver vi se över det svenska biståndets effektivitet. 

***