Poesi på flaska

Vin är en vätska, som i huvudsak består av grundämnena väte och syre i en bindning med den kemiska formeln H₂O. I kemisammanhang heter vätskan diväteoxid, men kallas i dagligt tal vatten, ett ämne om vilket Falstaff fakir fastslagit: vatten är ett farligt gift, vilket omger Visby stift.

Näst största komponent i vin, 8–15 procent, är, lustigt nog, det ämne fakiren underförstår som vattnets ogiftiga motsats; det behagligt omdömesfördunklande kolvätet C₂H₅OH, på fackspråk benämnt etanol och i dagligt tal kallat sprit, alkohol eller, i mer vårdslösa sammanhang, en rackabajsare. Därtill kommer ett antal smak- och färgämnen med skiftande kemisk sammansättning.

C₂H₅OH-molekylen har en säregen form som generationer av kemilärare nyttjat för att framstå som stora humorister, genom att visa upp en modell av etanolmolekylen med den omsorgsfullt inlärda kommentaren: Här har vi den lille fyllehunden! Med aningen fantasi liknar kemilektionernas etanolmolekylmodell en leksakshund.

Ovanstående visar vilken högst trivial företeelse vin egentligen är. Nästan nio tiondelar vatten, en dryg tiondel etanol och ett antal mikroskopiska mängder smak och färgämnen. Inget att orda mer om än en tetra druvsaft, en flaska apelsinjuice eller en box äppelmust, kunde man tro.

Men ack så fel! Denna blandning av vatten, smakämnen och alkohol har genererat så många ord, så mycket litteratur, så många talesätt och ordspråk att det bara överträffas av allt som sagts och skrivits om kärlek mellan man och kvinna, om ens det.

Inte nog därmed. Åtskilligt av det som uttryckts behandlar ämnet i närmast teologiska termer, som om det handlade om ett sakrament, en substans av religiös eller på annat sätt metafysisk karaktär, inte en i och för sig delikat men högst jordbunden fruktsaft vars sockerinnehåll genom jäsning förvandlats från C₆H₁₂O₆ till C₂H₅OH.

»Öl görs av människor, vin av Gud«, hävdade Martin Luther på sin tid. Trodde han att det var Guds änglar som klafsade runt i vinpressarna? »Ett fat vin utför fler mirakel än en kyrka fylld av helgon«, säger ett italienskt ordspråk som, förutom att man undrar vad det är för mirakel som åsyftas, lider av ett syftningsfel. För det är väl inte själva kyrkan som utför eventuella mirakel utan i så fall helgonen i den? »Min Gud jag dricker stjärnor«, utbrast munken Dom Perignon då han första gången smakade champagne. Det är väl en sak att gudsmän som Luther och fader Dompan fogar in vinet i sitt religiösa universum, men det stannar inte där. Även naturvetare som Benjamin Franklin, Galileo Galilei och Leonardo da Vinci faller för de metafysiska metaforerna.

»Vin är ett konstant bevis på att Gud älskar oss och älskar att se oss glada«, ansåg Franklin. »Man finner mer lycka hos människor som är födda nära goda viner«, trodde da Vinci. »Vin är ljus, sammanhållet av vätska«, påstod Galilei. Till samma genre hör författaren Robert Louis Stevensons »Vin är poesi på flaska«.

Dessa citat från berömda herrar kan vara tecken på att åtminstone första halvan av talesättet »vin och kvinnor gör visa män galna« stämmer. Kvinnor tycks inte ryckas med lika lätt, i varje fall inte 1950-talets ledande så kallade bystdrottning Jayne Mansfield (som förmodligen förmådde göra både visa och ovisa män galna). Inte ens skumpa gav henne någon religiös upplevelse. »Champagne är bara vindruvor serverade flytande«, sa hon med den ännu nyktres fantasilöshet.