Pojkar är mer än bara problem
Om vi aldrig kan betrakta dem som något mer än svårighet att hantera, då är det inte pojkarna som är problemet, utan vi.
Toppbild: TT
Någon gång mellan hägg och syrén flyttar jag ut kontoret och sitter på verandan och skriver. Arbetet ackompanjeras av den kvittrande fågelsången och träden som rasslar i vinden. Men strax efter lunch hör jag steg en bit bort på grusvägen, och ljudet av ivriga röster.
Det är sonen som är på väg hem från skolan, ofta tillsammans med någon kompis. De sparkar på några stenar medan de går och är inbegripna i en intensiv diskussion. En dag handlade det om vilka superhjältar som skulle klara av att simma i lava. En annan dag vred och vände de på frågan om hur Barcelona skulle få ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa tillbaka Lionel Messi.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Sånt där som upptar 10-åringars sinnen, och som jag tror vi alla skulle må bra av att tänka lite mer på.
När de kommer fram kliver de in, ordnar ett mellis och sen sätter de igång med sitt projekt. För det finns alltid något projekt. De är fascinerade av något spel, och har bestämt sig för att göra en egen version. Så de klipper ut papperslappar som ska bli spelkort och skriver instruktioner. Om det inte är ett dataspel som fångat dem, för då försöker de bygga något liknande på skärmen. Just nu jobbar de på en berättelse och skriver nya kapitel på vad som till slut ska bli en bok. Kring detta kretsar deras liv i en vecka eller en månad – sedan går de vidare till nästa projekt.
Det talas ganska mycket om pojkar i politiken och samhällsdebatt just nu. I en artikel i Dagens Nyheter talar idéhistorikern Sven-Eric Liedman om ”pojkkrisen” och konstaterar att det är unga grabbar som skjuter i förorterna, dras till radikala politiska rörelser och inte klarar skolan särskilt bra. (5/11)
Vad är orsaken? En del pekar på en otydligare mansroll. Förr fanns det ett manus att följa: Ta ansvar, arbeta hårt och sätt familjens behov före dina egna. Det rollspelet kunde bli snävt, men i dag är det oklart vad som gäller – och ett dåligt manus är ibland bättre än inget alls. Andra pekar på att vi har skapat ett samhälle där ramarna blir trängre och kontrollen hårdare. Den ofta fysiska energi som många pojkar har betraktas nästan alltid som ett bekymmer. Skulle en samtida Astrid Lindgren kunnat beskriva den överenergiske Emil i Lönneberga i så ljusa färger i dag?
De som lyfter de här perspektiven har nog en poäng, men jag vill tillfoga ytterligare en sak. Det handlar om hur vi talar om pojkar – just detta att vi alltid beskriver dem som problem. På något sätt lyckas vi få det till att de både är bittra losers och patriarkala förtryckare. Ena dagen suckar vi över att de hamnat på efterkälken i det senmoderna prestationssamhället, för att nästa dag beskylla dem för att vara despoter i toppen av pyramiden.
Jag har ingen enkel lösning på pojkkrisen, men utan att blunda för utmaningarna tycker jag vi kunde försöka lyfta fram lite andra sidor också. För pojkar är mer än bara problem. Jag kan inte uttala mig om alla småkillar i det här landet, men jag tillbringar rätt mycket tid med ett gäng grabbar i 10-årsåldern. Och de är varken toxiska eller särskilt problematiska, utan härliga, optimistiska och uppfinningsrika. När arbetsdagen är slut ansluter jag mig till dem för att spela spel, hoppa studsmatta eller vad de för stunden hittar på. Det är alltid dagens höjdpunkt.
Ingen vet vad tiden och samtiden kommer göra med de här pojkarna, men en sak vet jag säkert: Om vi aldrig kan betrakta dem som något mer än svårighet att hantera, då är det inte pojkarna som är problemet, utan vi.
***
