Polariseringen oroar alla

Känner ni någon Sverigedemokrat? Sannolikt inte. Eller också gör ni det, utan att veta om det. Jag törs i alla fall påstå att ni inte umgås med så många som glatt erkänner att de gillar sd.

Själv känner jag en, säger en, karl som sympatiserar med Sd, och jag misstänker att han gör det bara för att reta sina chict radikala systrar.

I dagarna förlorade högerpopulisten Norbert Hofer presidentposten i Österrike med 31 000 futtiga poströster till den gröne kandidaten, ekonomiprofessor Alexander Van der Bellen. Det var en hårfin seger, den österrikiska valmanskåren är exakt kluven på mitten. Och detta med armlängds avstånd gäller i Österrike också. I ett radioreportage i valdagens God morgon, världen! berättade unga människor i Wien att de knappt hade sett en FPÖ:are på vykort en gång, även om de alltså utgjorde landets halva befolkning.

Högerpopulisterna bor på landsbygden, i alpbyar och småstäder, men är i  minoritet i städerna Wien, Linz och Salzburg. Samma besked fick jag i Warszawa i mars. Mina kultur- och samhällsintresserade storstadsbekanta umgicks naturligtvis inte med Kascinskys bonnläppar till anhängare i Lag och rättvisa. Det går som ett elstängsel mellan dem.

I USA är det förresten likadant, berättar min väninna i Chicago. Republikaner umgås man inte med, helt enkelt. Man hälsar avmätt i kyrkan, men skär helst inte samma paj på Thanksgiving.

Den här skarpa polariseringen oroar nästan alla politiska bedömare. Men det är inte många som har recept på vad man ska göra åt den. I Österrike har den nyvalde Van der Bellen betonat att han ska bli president för »alla som bor i Österrike«. Formuleringen kan ses som en utsträckt hand, eller en provokation, mot främlingshatarna i FPÖ, som uttryckt sig annorlunda. Hofer ville ju bli alla »österrikares« president.

Högerpopulisterna växer över hela Europa. Och även om det finns stora skillnader mellan partierna är det likheterna som dominerar. Mer eller mindre är alla motståndare till invandring och till EU. De är eller upplever starkt att de är offer för globaliseringen och urbaniseringens effekter. De tycker sig vara akterseglade av utvecklingen. Allt det roliga pågår någon annanstans. De har inte tillträde till festen.

Så kan vi ju känna oss lite till mans och kvinns, men för populisterna finns en styrka i hatet mot etablissemanget. Ännu så länge är inga högerpopulister i Västeuropa prövade i praktisk politik. Men det är ingen djärv gissning att FPÖ går framåt om två år, då Österrike har parlamentsval. Den stora koalitionen av socialdemokrater och kristdemokrater är massivt impopulär, känns trist och förbrukad. Mer än 30 procent av väljarna räcker inte till premiärministerposten för FPÖ, men man hoppas på inrikesministeriet. Lyckas man med det skulle FPÖ ta kontroll över polisen. Det ekar faktiskt av stöveltramp på Wiens gator.

I Sverige tycks Sd:s raketbana ha vikit av. Efter att ha legat över 20 procent i undersökningarna landade man senast på 17. Det är fortfarande nästan en femtedel av väljarna.

Sverigedemokraterna må ha enkla svar på svåra frågor, men partiet är en komplex organism. Ledningen har rötterna i den nynazistiska rörelsen, men attraherar betydligt  bredare lager av befolkningen, som mest är sura på överheten. Trots sitt nynazistiska förflutna vill Sd-ledningen framhålla »nolltolerans« mot rasism. Normalisering är en viktig del av deras strategi. De drar sig inte för att spela på nationalistiska och främlingsfientliga strömningar överallt, men det måste ske på ett subtilt sätt. A och O är att framstå som ett politiskt rumsrent alternativ. Det är ju därför man måste distansera sig mot alla järnrör eller ungdomsförbundets radikalism. Samtidigt har man allt att tjäna på att fortsatt framstå som mobbade och utstötta av riksdagens övriga partier.

Detta dilemma delas alltså av Sd och de liberala, demokratiska partierna. Ska man umgås eller inte? Medan de demokratiska partierna gör sitt bästa för att isolera alla som gullar med Sd börjar de med rätta oroa sig över den djupnande klyftan i väljarkåren – i hela Europa. Om inte de oförsonliga blocken åtminstone delvis kan enas om historieskrivningen så blir framtiden ännu mörkare. Samtidigt säger många bedömare att den stora stridsfrågan inte längre bara rör migration och integration. Klyftan är lika djup mellan de som har och dem som inte har. Det drar inte bara ett spöke genom Europa, utan ett helt gäng. 

För övrigt blir det spännande att höra Peter Eriksson tala sig varm för 700 000 nya bostäder, och bortförklara varför de inte byggs. Samtidigt. Ett av regeringens svåraste jobb.