Elin Erssons politik på Disneys vis

En av de mest intressanta sakerna med vår tid är hur overklig den värld vi lever i ter sig, inför våra egna ögon. Vi rör oss genom tid och rum, ropar slogans, hytter med nävarna på diverse radikala vis (Black power!), pratar om att vi ses på barrikaderna, kamrat; samtidigt som vi delar artiklar om att vi bara har tio år kvar innan det är för sent, jorden går under. Men det vilar något spöklikt, något efemärt över våra rörelser, över oss själva. Vi vägrar egentligen att tro att världen faktiskt är på riktigt.

Elin Ersson, som fick sina femton minuter av världskändisskap när hon stoppade ett plan från att lyfta för att hindra deportationen av en afghansk man (en man som senare visade sig vara dömd för just våld mot kvinnor, i en olycklig sorts twist) är ett bra exempel på denna sorts overkliga relation. Elin Ersson stod som bekant på planet, med tårar i ögonen, med patos i rösten; det var hon som stod där och gick från ord till handling, det var hennes vilja och handlingskraft, hennes trotsande av den inhumana maskinen som utgjorde skillnaden mellan livet och döden för den man som ingen annan vågade eller orkade stå upp för. Vi vet att hon gjorde det, och vi vet att hon hindrade planet från att lyfta, för att hon filmade sig själv under hela tiden i en livestream som gick ut till hela världen.

Fördelen med aktivism i vår narcissistiska tidsålder är inte längre bara att du kan hålla på med den, utan att du kan visa alla dina vänner att du faktiskt håller på med den.

Det Ersson gjorde hade verkligen all rekvisita och all nödvändig symbolik för att vara radikal civil olydnad, i en tid av hårdnande regler, av taggtråd och hårda hjärtan. Men när Ersson nyligen fick meddelandet att hon kommer att åtalas för brott mot luftfartslagen, tog historien en intressant vändning. Ersson nekar nämligen till brott; det här var inte alls ett modigt försök att hindra planet från att lyfta, det var ingen civil olydnad, inget försök att hindra den kalla maskinen från att skicka en man tillbaka till en säker död. Ersson hade inga sådana ambitioner att vara en hjälte: det enda hon ville var att få kontakt med piloten, så att han själv kunde fatta ett välgrundat beslut.

När konsekvenserna av radikaliteten faktiskt sjunker in, när aktivismen slutar att vara en pose, en accessoar, en social statusmarkör i den egna vänkretsen, då blir den helt plötsligt främmande och hotfull, något man måste frånsäga sig och ta avstånd från. Det brott Ersson anklagas för är förenat med böter eller kortare fängelsestraff, och de kostnader hon åsamkat flygbolaget – kostnader hon i värsta fall kommer att behöva punga ut för – uppgår troligen till hundratusentals kronor.

Vissa kanske skulle anklaga Ersson för ohederlighet. Hon har trots allt filmat sig själv när hon vägrar att sätta sig ner, radikala tårar och allt. Men jag tror inte alls att Ersson är ohederlig när hon nu förnekar brott. Snarare är det nog så att det hon trodde hon gav sig in på – politisk radikalism i Facebookupprorens tid – inte alls är samma sak som det hon faktiskt fick, vilket är politisk radikalism där handlingar har konsekvenser, och där brott mot lagen innebär åtal och straff och möjligtvis också enorma skadestånd, helt oavsett äktheten i livestreamade tårar.

Elin Ersson ville ha Disneyversionen av politik, och fick den inte. Är det verkligen så konstigt att hon känner sig lurad?

Det här är ett genomgående tema i dag. Vi läser i tidningen att det är över, mänskligheten är dödsdömd, klimathotet är för stort. Men ingen beter sig som om världen är på väg att ta slut, och den sortens »tips« som vi läser och delar med oss av – om hur vi ska förhålla oss till den nära förestående totala apokalypsen då  hela mänskligheten utplånas – är i princip att skippa sugröret till läsken nästa gång familjen går på hamburgerrestaurang. Vi talar om hur klimatförändringarna kommer att orsaka en massa kaos och bränder, men vi tycker inte att det är värt att köpa in brandbekämpningsplan: »för dyrt«, får vi veta, samtidigt som vi lägger långt mer än vad planen skulle kosta på att subventionera den urbana medelklassens elcykelköp.

Det är som att politiken och världen bara existerar i ett idealiserat, alternativt universum. Elin Ersson är inte ensam om att bli förnärmad, chockerad – ja, rentav förskräckt när detta alternativa universum börjar »blöda över« på den egna vardagen; när karriären som politisk radikal tvingar dig att leva med konsekvenserna av politisk radikalitet.

Skratta inte åt Erssons plötsliga uppvaknande. Det uppvaknandet kommer att delas av många, många svenskar framöver.