Politiken är inte längre en lämplig arena för lekmän och amatörer

Fredag 

Något fruktansvärt verkar vara på väg att ske. Flammans Leonidas Aretakis antyder att poeten och aktivisten Athena Farrokhzad riskerar att få sin yttrandefrihet indragen. Sven Anders Johansson gör sig beredd ”att gå långt för att försvara hennes rätt att ha en åsikt”. Varifrån kommer hotet mot så grundläggande rättigheter? Främst från Hynek Pallas. I form av en fråga: tänker Farrokhzad göra som hon krävt av andra och bojkotta israeliska författare på Kulturhusets litteraturscen, som hon chefar över, eller tänker hon upprätthålla yttrandefriheten där? 

Principerna trasslar ihop sig här. Slåss man för yttrandefriheten när man slåss för en makthavares rätt att inskränka den i offentligheten? Beror det på vem makthavaren är? Eller på vilka de bojkottade yttrarna är? Är det inte bara en fråga om kulturellt kapital, utan om kulturell kapitalism, som tvingar oss alla att böja oss för kulturellt besuttna som Farrokhzad? Jag känner att jag måste skriva in mig på Biskops-Arnö – svenska författares eget pionjärläger, länge under ledning av Farrokhzad – och diskutera maktstrukturer med min bänkkamrat, innan jag vågar svara. 

Jag har vaga minnen av att försvarslösa Costa Rica brukade dyka upp som ett pacifistiskt ideal när den viktiga fredsfrågan debatterades i gymnasiet. Jag var skeptisk då, men när jag läser i dagens DN om att det svenska försvaret inte tillåts öva, på grund av miljöhänsyn, bullerrestriktioner, arbetstidslagar och annat, undrar jag om det inte var förhastat. Man måste trots allt vara pragmatisk. Om varken Moder Gaia eller kommunala nämnder tillåter att vi försvarar oss, varför lägga pengar på det? Det sägs att varje land har en armé – sin egen eller någon annans – och i den globala arbetsdelningens namn verkar det betydligt mer effektivt att leja ut uppgiften på ett land med större friheter i det här avseendet. 

Förra helgen var Jonatan Unge den ålagda huvudpersonen för alla kultursidors långläsning. Den här helgen är det Peter Haber, som just gjort sin 50:e Beckfilm. Det tyder på en heroisk uthållighet, nästan i klass med tittarnas, men det som skakar mig är att den tunnhårige Haber har skaffat långt hår. Han är oroväckande lik mig, när jag inte ids gå till frisören. 

Diskrimineringsombudsmannen och flera andra remissinstanser är skeptiska till förslaget om visitationszoner. De befarar lagstridig etnisk profilering. Det är förstås ett bekymmer, men kanske går det att vända till en fördel. Al Capone knäcktes, som bekant, inte genom att åtalas för mord, korruption och annan grov kriminalitet. Det som fick honom på fall var skattelagstiftningen. Varför inte använda diskrimineringslagstiftningen på samma sätt? 

Så vitt jag kunnat utröna drabbar de interna skjutningarna och bombningarna oproportionerligt svenskar med utländsk bakgrund. Att gärningsmännen etniskt profilerar sina mordoffer på det sättet kan väl inte kallas annat än diskriminering? Kanske stupar det på att gängen inte räknas som myndigheter, men det är lätt att ordna och att ge dem myndighetsstatus skulle dessutom spegla den svenska verkligheten bättre i många bostadsområden. 

Lördag 

Det som för ett otränat öga ser ut som att Magdalena Andersson gör en helomvändning vad gäller Jamal El-Haj, är i själva verket en tydlig princip: ”alla kan fatta dåliga beslut, men inte vid upprepade tillfällen”. Det är den här sortens subtiliteter som gör att politiken inte längre är en lämplig arena för lekmän och amatörer. Bara verkliga proffs har utbildningen och erfarenheten som krävs för att inte falla i fällan att tro att det som ser ut att ske, också faktiskt händer. 

Märta Stenevi kommer inte tillbaka som språkrör, låter hon meddela. I vad som ändå framstår som en aning hjärtlöst beskriver Expressen det som en ”gyllene chans” och Thomas Ramberg anar en lysande möjlighet. När jag ser det potentiella startfältet av ersättare undrar jag dessutom om det inte är en aning överoptimistiskt. Entusiasmen påminner mest om hur svenska medier alltid drömmer om en modern, sekulär protestant som ersättare, varje gång påven dött. 

Expressen gör ett stort reportage om ”Fröken Snusks hemliga liv utan den rosa masken”. Det är ett gediget jobb som låter oss veta en hel del, men det saknar en uppgift: vem hon är utan den rosa masken. Det framstår som okaraktäristiskt taktfullt av en tidning som bestämt sig för att ligga i täten när det gäller att namnge, till exempel, misstänkta brottslingar. Men kanske har vi äntligen fått ett sätt att skilja Expressen från Aftonbladet, som är försiktigare med att namnge brottslingar, men nyligen avslöjade de sanna identiteterna bakom ”musikduon” Hooja. 

Söndag 

Debatten om Athena Farrokhzads eventuella bojkott – det är oklart om den är en princip eller bara ett faktum – av israeliska författare puttrar vidare, här och där. I stort sett alla som tar henne i försvar är noga med att inte försvara idén som hon försvarar. Det är, med andra ord, ett exempel på den flotta positionen att försvara rätten att ha en dålig idé. Men när, slår det mig, läste jag senast ett försvar för kulturprofilers rätt att ha en god idé? Vore inte det något att fundera på, med tanke på hur sällsynta de goda idéerna är i de här kretsarna? Kanske är jag en helt ny, emanciperande debatt på spåren. 

De sydafrikanska utrikespolitiska impulserna är pålitligt perversa. Landets utrikesminister talar gärna om ”min gode vän Lavrov”, när den ryske utrikesministern kommer på tal. De tongivande medlemmarna Kina och Ryssland räckte inte för att göra BRICS tillräckligt frånstötande i Sydafrikas ögon, så landet kampanjade framgångsrikt för att bland andra Iran, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten också borde väljas in. Till och med inom det förhållandevis nyktra Democratic Alliance balanseras det då och då på dårkanten: en ledande representant för DA berömde just Tucker Carlsons ”intervju” med Putin, eftersom det ”alltid finns två sidor av en historia”. Men tydligast är det förstås i Palestinafrågan, där de antijudiska sentimenten exploderade redan innan Israel hade svarat på terrorattacken den 7 oktober. 

Jag behåller just nu sinnesfriden genom att åter läsa Art Spiegelmans serieroman Maus, om hans föräldrars historia i tyska och polska förintelseläger. Det måste vara minst 20 år sedan jag läste den sist och den är ännu bättre än jag mindes den. 

Måndag 

Producenterna av Historien om Sverige hade ett fasligt sjå att få rum med alla diskriminerade minoriteter i de två sista avsnitten av TV-serien. Jag vågar inte ta gift på att de inte oavsiktligt glömde någon, men de fick i alla fall med samer, kväner, romer, resande, bögar, flator och, tror och hoppas jag för producenternas egen skull, transpersoner. Allt toppat av en ödesdiger och beklagansvärd våg nyliberalism, som bar Simon J Berger ända upp på Kebenekaises sydtopp, för en avslutande predikan om klimatförändringarna. 

Det var, tror jag, den första gången i programserien som han blev tillhållen att inte le. 

Svenska Dagbladet rapporterar att ledningarna för svenska universitet inte anser att ledningarna för svenska universitet är dåliga på att försvara det fria tankeutbytet, när studenter och fakulteter utmanar det med woke-vänsterism och cancelkultur. Skönt att kunna lägga det problemet till handlingarna. 

I de ständigt rafflande nyheterna om Fröken Snusk, känd för visor som ”Rid mig som en dalahäst” och ”Nu är jag din bukis”, avslöjas det nu att någon tagit henne på orden och tagit henne på kroppen. Fröken Snusk är ”oerhört omskakad och ledsen”. Vad som skett är oklart, men det ska ha skett i ”det gröna rummet” under kvalet till Melodifestivalen. Gärningsmannens identitet är ännu, liksom Fröken Snusks, en hemlighet. Den stora behållningen av denna omskakande händelse är ändå projektledaren Anders Wistbackas exakta kategorisering av övergreppet: ”Men det var ingen brist i säkerheten då personen hade korrekt ackreditering. Detta var en brist i det redaktionella arbetet som vi har korrigerat”. 

Jag konstaterar att Donald Trumps Natoutspel, där han föreslår att Ryssland får göra vad det vill med länder som inte förmår försvara sig, i vulgärare ordalag apar efter vad jag konstaterade redan i fredags. Jag har länge misstänkt att vi, till listan av Trumps alla andra tillkortakommanden, måste lägga ”plagiator”. 

Den sminkskäggige operasångaren Richard Söderberg bjuder på en ”historisk odyssé i kärlekens tecken” på Riksteatern. Kontentan, om jag förstår DN:s recensent rätt, är att i stort sett alla värda sitt vatten under världshistorien på ett eller annat sätt varit queera. Det mest slående är ändå att den tidigare tenormullige Söderberg verkar ha genomgått något slags hälsoregemente och numera ser ut som en långdistanslöpare. Det är ett betänkligt brott mot kroppspositivismen och jag kan inte helt undertrycka min skepsis mot operasångare och kockar, som saknar rondör. 

Efter tips från våra kamrater på grannhotellet Labotessa hittar vi åtta uppsättningar nya handdukar till fromma för våra air bnb-gäster här i lägenheten i Mutual Heights. Det är en liten välskött affär i närbelägna Woodstock som har dem. Ortnamnen här – Woodstock, Somerset, Wellington, Worcester – är påfallande ofta hämtade från de mest idylliska delarna av Storbritannien. Inte ens Llandudno är afrikanskt, utan walesiskt. 

Tisdag 

Chockerande 156 miljoner portioner blodpudding, eller mer exakt blod från svin och nöt som kunde bli blodpudding, blir i stället biogas, skriver Svenska Dagbladet. Räknar vi bort 800 000 svenska muslimer, 25 000 judar och i runda slängar en miljon vegetarianer och veganer, innebär det att vi andra borde äta knappt tjugo portioner blodpudding om året, för att få ett stopp på detta upprörande matsvinn. Frågan är förstås vad vi ska stryka från menyn för att ge blodpuddingen plats, utan att ett nytt upprörande matsvinn uppstår i någon annan ände. Jag föreslår falukorven. Det lär säljas runt åtta miljoner falukorvar om året i Sverige. De kunde med fördel brännas direkt i kommunala värmeverk, utan omvägen över gas. Det vore både bra för folkhälsan och skulle svepa in annars jämförelsevis ointressanta svenska orter i en pikant och aptitretande doft. 

Dagens Nyheter trippar försiktigt fram i frågan om wokekultur och vad den innebär. Det värsta med den, om jag förstår journalisterna rätt, är att den ger upphov till en motrörelse.  

Middag med Håkan Juholt, som verkar gå in i rollen som Sveriges ambassadör med liv och lust. Hans största personliga framgång hittills, berättar han, är att han medverkat till att småländska isterband kanske lanseras i det starkt korvkulturella Sydafrika. Men i år ska även femtioårsjubileet av Abbas vinst i Melodifestivalen firas, så kanske är han på väg mot en ny triumf. 

Onsdag 

Bön och fasta är påkallade denna askonsdag, men jag misstänker att den rätt nyimporterade kommershögtiden Alla hjärtans dag övertrumfar svulten kontemplation. Den aningen bekräftas när jag öppnar Svenskan och läser en artikel med rubriken ”Romantikens dag ändrar form – nu uppvaktar vi oss själva”. 

Blomsterhandlarna är tydligen pionjärer i den här narcissistiska uppgraderingen av högtiden. ”Om du har gjort framsteg mot ett mål, tagit dig an nya utmaningar eller helt enkelt haft en bra dag på jobbet kan du skicka blommor till dig själv som ett sätt att erkänna och hedra dessa saker”, lyder den styltigt klichérika försäljningssloganen. När Svenskan på så sätt lyft på okunnighetens slöja ser jag trenden överallt, inte minst på Instagram där ensamma människor älskar sig själva i badet, över en chokladask eller i sällskap med katter, som ju sällan är något annat än projektionsytor för ägarnas inre liv. 

Vi har ingen eldstad, men jag tänder eld på en servett i diskhon, doppar fingrarna i askan och ritar ett kors i pannan, i vad som antagligen är ett fåfängt försök att hålla nyhedendomen ute. 

Dan Wolgers skriver vad många av oss tänkte när vi häromdagen läste Roland Paulsens text om att hans psykoanalytiker somnade, mitt i behandlingen: man sympatiserar med analytikern. Men Wolgers ger också en annan spännande och säkert alldeles sann upplysning: även en sovande psykoanalytiker är närvarande och därmed, i någon mening, i tjänst. Man kan inte låta bli att undra om det gäller fler yrken.  

Torsdag 

Roger Akelius har gjort en ny storaffär och jag stålsätter mig. Det brukar alltid innebära en spärreld från vänsterinriktade dyslektiker som fått för sig att vi är släkt, eller till och med en och samma person. Såvitt jag minns har jag bara haft kontakt med Akelius en gång. Han föreslog att jag skulle resa ned till Spanien, eller var han nu hade sitt paradis, och lära honom att skriva övertygande. I gengäld skulle han lära mig hur man blir miljonär. Jag avböjde i övertygelsen att ingen av oss hade särskilt goda chanser att lyckas. 

***

Läs även: Jonathan Unge är för tillfället Sveriges mest omhuldade nepobaby

Läs även: Sjöfartens livsviktiga neutralitet är slut