Politiken överträffar dikten

2017 var året när politiken blev stor underhållning och gjorde satiren maktlös. Det började med det amerikanska presidentvalet, framställt som fars, med given utgång. Farsmakarna hade fel, utgången var inte alls given. Donald Trump hade oförtröttligt spelat clownens roll, och nu var pajasen president. Det hade ingen räknat med, inte ens han själv.

Det tog några veckor för omvärlden att vänja sig, men nu går det fint. Trump hade lovat att vara oförutsägbar, och han levererar. Satiren har det inte lätt. Allting vad den gör kan Trump göra bättre.

I bästa fall kan konsten spegla presidentens språk och åthävor, som i Huffington Posts hisnande lilla klippfilm på Youtube, »Trump on China«, där presidenten säger ordet »China-China-China« i olika rytmiska sekvenser. På 1970-talet skrev John Adams sin minimalistiska opera »Nixon in China«. Där skildras politiken på avstånd, som en mystisk rit, men fortfarande med bäring på verklig-heten. Maktens män Nixon, Mao, Chou-EnLai och Kissinger agerar ungefär som Wagners gudar i Valhall, de graviterar stiliserat, styrda av ödet. I »Trump on China« rör sig ingenting. Presidentens falsettröst har fastnat på repeat, politiken är tömd på allt innehåll, också all mystik. Här är den förvandlad till meningslösa ljud och konkret, absurd dikt. Rekommenderas!

I Ryssland, å andra sidan, förs den politiska debatten numera på Youtube, berättar Ekots korrespondent Maria Persson-Löfgren. De yngre generationerna slutade för länge sedan lita på statskontrollerad tv. Rysslands viktigaste oppositionspolitiker, Aleksej Navalnyj, angriper männen i Kreml genom satiriska filmer på Youtube. Putins ministrar slår tillbaka med egna filmer, och Navalnyj kontrar. Ständigt attackerad av den ryska »rättvisan« har Navalnyj fördel på Youtube. Men även i Ryssland överträffar verkligheten dikten – mot Putin står satiren ofta maktlös.

I Europa kallas 2017 för supervalåret, och valen har avlöst varandra. Medielogiken höll andan när Marine Le Pens öde skulle avgöras i Frankrike. En seger för Nationella fronten hade varit en katastrof för demokratin, men en framgång för lösnummerförsäljningen. Högerextremismen i alla sina variationer har fortfarande mycket större underhållningsvärde än vad den förtjänar. Medielogiken borde sluta arrangera högerextremismen som fars. Den är inte särskilt lustig längre.

En självsäker Theresa May utlyste nyval i Storbritannien, i syfte att säkra högerns redan stabila övertag. I kommentatorslägret framställdes nyval som en utmärkt idé. Labourledaren Jeremy Corbyns uppgift var att spela clownens roll, i illröd näsa. Alla politiska kommentatorer dissade hans överbudspolitik, och verkade tycka det var konstigt att satsningar på vård och omsorg och sänkta universitetsavgifter möjligen skulle kunna uppfattas som attraktiva förslag, inte bara av yrkesrevolutionärer.

Så avgjordes valet, med katastrof för Tories och stor framgång för den uträknade pajasen Corbyn. Men det är de politiska kommentatorerna som förlorade allra flest mandat. Framför allt var det ett svidande nederlag för tendensen att reducera politiken till spel – och underhållning.

Medietrender och medielogik är förstås viktiga aktörer, som alltid. Det klassiska arbetsmarknadsreportaget är så gott som avskaffat i svenska medier. Vi vet alldeles för lite vad man snackar om på arbetsplatserna, på lunchrasten. Det är dags att ta reda på det. Låt oss hoppas att vi inte står gapande som fågelholkar 2018, när Sverige röstar nästa gång.

I helgen hade Frankrike sitt parlamentsval, och allt verkar gå president Macrons väg. Det nya Frankrike är på marsch. Är Macron en man med visioner? Kanske, men att bara 40 procent av fransmännen alls brydde sig om att rösta är en varningssignal, så god som någon. Vision för några är snömos för andra.

Men valutgången i både Frankrike och England är en tydlig signal. Politiker utan några andra visioner än den nakna makten sitter löst. Och så bör det väl i rimlighetens namn också vara.

Själv tycker jag förstås att det politiska spelet är genuint underhållande! Men när jag börjar förväxla det med politikens substans vill jag skamset citera den framsynta liberalen Elisabeth Tamm, supervalåret 1921, då svenska kvinnor fick sin surt förvärvade rösträtt:

– Politiken är ett spel, avskuret från det verkliga livet.

FÖR ÖVRIGT
borde även den politiska världen lyssna lite mer på Arvo Pärts musik. Starta med »Summa«, ett öppet stycke.