Politiken ska lösa problem – men har nu skapat dem

Väljare verkar vara mera kvantmekanik än newtonsk fysik numera, så vi får väl se hur det går till slut. Det är inte ett faktum att alla partier klarar spärren. Inte heller att Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna, med allt vad det innebär. Men det mesta talar just nu för att det blir så.

Och därför frågan: vad är det som har hänt? Vad är det som ger Sverigedemokraterna ett uppsving, när de senaste nyheterna om dem handlar om deras nazistiska förflutna och de obligatoriska knäppgökarna som fortfarande utgör en försvarlig del av de aktiva?

På sina håll vill man i stället svara på den spegelvända frågan: varför tappar Moderaterna? Det blir ofta rätt konstigt. Kanske, filosoferar till exempel DN:s Erik Helmerson, beror det på att moderata sympatisörer vill ha »en migrationspolitik som bedrivs med både hjärna och hjärta«. Kanske tycker de illa om att Ulf Kristersson närmat sig »Jimmie Åkessons parti« och om att detta parti vräker »cynism och förakt« över landet.
Kanske, helt enkelt, tycker de precis som DN:s ledarsida.

Fast det finns ju en liten hake: varje undersökning som visar att SD blivit större än Moderaterna visar också att många av dem som valt bort Moderaterna, väljer Sverigedemokraterna i stället. Det vore ett underligt val om man lämnar Moderaterna för att man ogillar SD.

Det blir lätt så i en politisk miljö där verkligheten är själva problemet: något att uppröras av och slåss emot, snarare än att analysera och hantera.

Så vad har egentligen hänt? Varför drar Sverige­demokraterna väljare från Moderaterna och, för all del, även från Socialdemokraterna?

Det beror knappast på att folk gillar nazism och knäppgökeri. Inte heller, vågar jag gissa, för att svenskarna drömmer om att leva i en fasciststat. Inte ens därför att cynism och förakt är tidens melodi. Att Sverigedemokraterna växer beror i stället antagligen på samma lättbegripliga skäl som det berott på från första början: uselt politiskt hantverk av alla andra.

För att uttrycka det enkelt: vi har politik därför att vi behöver lösa gemensamma problem. Men de senaste mandatperioderna har politiken i stället skapat våra gemensamma problem.

Ett rättsväsende som står maktlöst inför kriminella, följderna av en chockartad invandring i form av segregation, arbetslöshet, kriminalitet, tryck på välfärdssystem, kommunala budgetkriser, fallerande skola och mycket annat, elbristen, det under­måliga elnätet, bristen på underhåll av infrastrukturen i stort, vårdens ständiga kris, ett avskaffat försvar när Europa har krig: allt det här är problem som hade kunnat undvikas. Vi har inte bara »hamnat« här, problemen har skapats av aktiva beslut och överenskommelser mellan de politiska partierna. Varje etablerat parti bär en del av skulden.

Det är inte svårare än så. Inget mysterium. Att Sverigedemokraterna växer beror på att de andra har straffat ut sig. När de nu försöker rätta till saken, blir det mest krystat och otydligt.

Vad står egentligen Moderaterna för? Vad vill Socialdemokraterna, förutom att lyfta fram Magdalena Andersson? De som är tydliga är i stället obegripliga: Annie Lööf slåss för en vänsterregering som ska driva höger­politik i den breda mitten.

Ingenting har hänt, förutom det vi redan kände till. Folk har helt enkelt tröttnat på en politik som skapar, snarare än löser, problem. De kommer förstås att bli besvikna på Sverigedemokraterna också, för det är ett parti som har mycket att bevisa och övertyga om och ganska skakiga förutsättningar att göra det. Men det vore en lättnad om politiken började lösa problem igen, oavsett vem som gör det.

***

Läs även: Bronsplats är M:s mardröm

Läs även: ”Valet 2022 – Magda eller Hitler?”