Även politiker måste kunna se sina brister
Deras försök till historierevisionism döljer också ett förakt för väljarna.
Toppbild: TT
Under helgerna läste jag Ingvar Carlssons lilla bok I sällskap med döden. Den tidigare statsministern har för mig alltid framstått som en hyvens karl. Klok och hederlig. Eftertänksam, plikttrogen, ödmjuk. Och lite av en torrboll.
Det är en fin berättelse om uppväxten i Borås, studietiden i Lund och vidare till Regeringskansliet i Stockholm för att så småningom beträda landets högsta ämbete. Framställningen är rak och outsmyckad. Superlativ och metaforer lyser med sin frånvaro, men det blir aldrig repetitivt eller torftigt.
Döden är såklart den röda tråden. Mest berörande är hustrun Ingrids kamp mot alzheimer och hur Carlsson ibland tappar tålamodet, till sin egen sorg. Men även berättelserna om de avlidna är rätt prosaiska. Den läsare som hoppas få syn på en mer filosofisk Ingvar Carlsson, som på gamla dar vill delge oss sina tankar om livet och evigheten, riskerar att bli besviken.
Fast den största bristen är ändå att Carlsson nästan helt avhåller sig från självkritik. Han verkar inte ångra något politiskt beslut av betydelse från sina 40 år i maktens absoluta centrum. Borgarna får exempelvis hela skulden för finanskrisen i början av nittiotalet, trots att S hade krattat manegen genom avregleringar som skapade en enorm lånebubbla under decenniet före.
Politikers oförmåga att se de egna bristerna är dessvärre lika mänsklig som vanlig. Di:s ledarsida påpekade den 4 januari att Socialdemokraterna för närvarande ägnar stor kraft åt att försöka skriva om historien om de senaste decenniernas misslyckade asyl- och migrationspolitik. Såväl Magdalena Andersson som Ingvar Carlsson och partisekreteraren Tobias Baudin har i olika fora påstått att S alltid har stått för en stram invandringspolitik, medan det är borgerliga regeringar som har släppt för många över gränsen.
I Fokus går Henrik Sjögren igenom hur stor invandring Sverige har haft under varje regering sedan 1980. Resultatet är både intressant och oroväckande. För om politiker vägrar att inse och be om ursäkt för sina misstag är risken stor att de upprepas. Försöken till historierevisionism döljer också ett förakt för väljarna. Och för läsarna i Ingvar Carlssons fall. Tror de att vi inte minns hur det var?
***
Läs även: Vilka är riksdagspartierna, egentligen?
