»Politiska tyckare är förlorade«

Det är som i en avancerad spegellabyrint. Det verkar vara en öppning, men är bara en vägg. Det ser ut att vara vägen framåt, men leder till en återvändsgränd. Man trevar sig fram men kommer bara tillbaka till utgångspunkten, och vet snart inte vad som är höger eller vänster. Man tycker sig skymta en figur som vinkar, men det är bara en skugga.

Hela den politiska tyckarkåren har förlorat sig i labyrinten. Gamla tecken duger inte längre. Våra metaforer blir mer och mer skruvade – likt ovanstående.

Ett säkert sätt att förstå politiken har i årtionden varit att lyssna på vad de politiska ledarna faktiskt säger. Den exakta grammatiska innebörden, den språkliga betydelsen, varje syftning och alla kommateckens mening. Ledande politiker har alltid varit bättre på språket än reportrar i allmänhet. Högsta formen av politisk konst är att få det vaga och obestämda att låta fast och bestämt. När sedan ansvar ska utkrävas kan politikern svara: Nej, men så har jag aldrig sagt. Ofta har vi journalister förletts att övertolka det som sagts för att få våra rubriker eller vinklar. Men vid närmare eftertanke har just det vi trott eller tolkat in aldrig sagts exakt som det låtit.

De politiska analytiker som förmått tränga bakom duktiga politikers språkekvilibristik har gjort stora insatser för sin publik. Men nu slår gamla tecken fel.

Vad betyder det när Centerns Annie Lööf säger att Stefan Löfven behöver föra en »borgerlig liberal politik«, eller när Liberalernas Jan Björklund säger att Löfven måste göra en »rejäl högersväng«?

Betyder detta att de två mittenpartierna vill samarbeta och förhandla – som de säger sig vilja göra – eller är det bara en förnedrande provokation för att få Socialdemokraterna att säga nej? Är det förledande speglar i labyrinten som döljer en helt annan väg?

Jag vet inte. Ingen verkar veta. Få vill prata. Alla tycks vi vara fast i en spegellabyrint där det blir allt svårare att hitta utgången. Det blir inte lättare av att en del speglar är svarta. Hela det politiska samtalsklimatet har mörknat, och den respekt för och nyfikenhet på andras synpunkter som bör finnas i en demokratisk dialog är som bortblåsta.

Jag var på plats i riksdagens kammare när Ulf Kristersson (M) avvisades som regeringsbildare. På väg därifrån såg jag en liten grupp unga demonstranter från Muf och KDU på Mynttorget. De ropade ut sitt avståndstagande mot Björklund och Lööf.

»I Björklunds Sverige bestämmer Löfven«, stod det på en banderoll.

»Vi älskar Ebba, Ebba älskar oss!«, skanderade talkören. »Frihet, kärlek, kapitalism! Varför röstar ni ner Alliansens politik?«

Jag tyckte det var en intressant liten demonstration, tog upp min mobil och utan kommentarer gjorde jag en 90 sekunders direktsändning på Facebook. Låt folk själva se vad som händer och egenhändigt ta ställning. Det blev en omedelbar viral succé. Efter några timmar hade det lilla klippet delats 10 000 gånger och kommentarsfältet fyllts på. Det talas mycket om högersvansens troll och höga tonläge. Men här kom något annat. Det mer lågintensiva förakt från vänster som mötte de demonstrerande högerungdomarna säger en del om samtalsklimatet i politiken:

Michael Nilsson:

»Kan ingen slita silverskedarna ur käften på dom!«

Fredrik Sjölin:

»Var det stängt på psyk?«

Lennart Palm:

»Sjuka i huvudet!«

Håge Högquist:

»Dessa Ultrablå Överklass­ynglingar Demonstrerar mot en Demokratisk Omröstning i Vårt Parlament. Skämmes TAMÄFAN!«

Det tog bara några minuter så möttes den lilla demonstrationen på Mynttorget av hån och glåpord. Jämfört med annat så mycket värre på nätet är det kanske inget att bry sig om, men detta är ändå en del av en politisk vardag där både höger och vänster har höjt konfliktnivån till ett orimligt plan. Om alla speglar blir svarta kommer ingen någonsin att hitta ut ur labyrinten.

Erik Fichtelius, läs hans krönikor här.