Politisk prydhet gödslar populismen

I Finland är Sannfinländarna (Perussuomalaiset, vars förkortning i folkmun, »persu«, är intill förväxling likt det finska ordet »perse«, som betyder röv) kan ses som ett broderparti till Sverigedemokraterna SD.

Till sitt väsen är broderpartierna inte identiska. Sannfinländarna saknar det ursprung i nynazistiska rörelser från 1980- och 1990-talet som kännetecknar Jimmie Åkessons parti. Men Sannfinländarna spelar på precis samma anti-intellektuella och populistiska strängar som Sverigedemokraterna och deras politiska grundackord klingar falskt särskilt på temat invandrar- och flyktingpolitik men på andra teman likaså.

Det man säger och det man menar skär sig mot varandra i en evigt oskön ton av förljugenhet.

Sannfinländarnas partikadrar har kanske inte riktigt samma järnrörsmentalitet som Kent Ekeroth och gänget men EU-parlamentarikern Jussi Halla-aho fanns upptagen på Anders Behring Breiviks e-postlista när denne skickade ut sitt beryktade manifest i samband med terrordådet för fem år sedan. Och den numera uteslutna riksdagsledamoten James Hirvisaari uppfann stämpeln »toleranshora« att användas mot dem som beskyllde andra för rasism.

Vid riksdagsvalet på våren 2015 blev Sannfinländarna näst störst i parlamentet med drygt 18 procent av rösterna. Partiet tog säte i Juha Sipiläs (Centerpartiet) högersinnade regering med partiordförande Timo Soini på den prestigefyllda posten som utrikesminister.

När finska Yle i juli i år publicerade en väljarbarometer var Sannfinländarnas understöd nere på cirka 8 procent. Liknande siffror noterades i en annan undersökning i september.

Det ska ärligt medges att Finland inte har minsta anledning att vara stolt över den regering som nu styr landet. Den i och för sig sympatiske statsministern Sipilä har en bakgrund som troende læstadian och rik teknikföretagare och är en glad men tafflig amatör i politiken. Utrikesminister Soini har moralisk instinkt som en binnikemask, men är slagfärdig när han väljer mellan sina femdubbla budskap.

Finansminister Petteri Orpo, nyvald ordförande för moderaterna, har skördat lagrar i omröstningar om den finska offentlighetens sexigaste karlar men verkar inte att tänka en enda kreativ tanke kring Finlands evigt sackande ekonomi.

Likväl tillhör jag dem som faktiskt tackar en och annan lycklig stjärna för att Sannfinländarna satt med i regeringen när de stora flyktingströmmarna började välla in över Skandinavien och Finland. Visserligen är den finska regeringens hållning i flyktingpolitiken alltjämt restriktiv över gränsen till det brutala. Men ändå har Timo Soini fått hålla igen på det mesta av den värsta retoriken – det finns gränser även för vad hans magnerver tål vid möten med andra utrikesministrar inom EU – och någon flyktingpolitisk hets har inte kommit åt att sprida sig i Finland.

I det politiskt pryda Sverige växer Sverigedemokraterna sig större för varje dag som går. I det politiskt pryda Sverige kastar sig sedlighetsivrarna över varje sate som antyder samtal med SD och proklamerar kris. I det politiskt pryda Sverige är demonstrationer och symbolhandlingar som gnuggar värdegrundens helgongloria skinande blank ett viktigare politiskt företag än att smutsa händerna och gå i närkamp med den populistiska skiten.