Porträttet av Magdalena Andersson, ”USA:s strategi” och Yankee Car Club
Toppbild: Montage
Måndag
"Grunderna i vår demokrati" och "vårt lands själ", minsann, är vad som står på spel, enligt Magdalena Andersson i gårdagens DN. Det är väl lotteripengarna det egentligen handlar om, antar jag. Men det jag, så här en dag senare, fortfarande tänker på är inte så mycket budskapet, även om det väl måste betraktas som en uppsägning av vägsamfälligheten. Det jag tänker på är bilden.
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Är det möjligt att DN tagit ett särskilt porträtt av Magdalena Andersson, bara för den här debattartikeln? Kanske, för Roger Turesson, prisad DN-fotograf, står som upphovsman. Och man förstår varför Turesson är prisad. Anderssons ansikte ligger i dramatisk halvskugga, som om ett fysiskt hot tornar upp sig över henne från höger. Minen är allvarlig men stursk och en svensk flagga pryder den svarta kavajens knapphål. Det är ett krigsledarporträtt, som påminner om kanadensaren Yousuf Karsh fotografi av Winston Churchill, taget dagen före nyårsafton 1941, när Hitler stod utanför Moskva och japanerna just hade attackerat Pearl Harbour.
Karshs fotografi fick heta The Roaring Lion och finns nu i Kanadas nationalarkiv. Jag undrar vad vi ska kalla det här porträttet, när Nationalmuseum tar hand om det? Den Fräsande Katten?
Tisdag
Terry Zwigoffs klassiska film "Ghost World", baserad på Daniel Clowes tecknade serie, finns av något obegripligt, amerikanskt skäl inte på någon av alla dessa strömningstjänster. I dag, efter en och en halv månad, dök DVD:n till sist upp i min brevlåda i ett trasigt fodral som måste ha körts över av en gaffeltruck i någon asiatisk frihamn, även om säljaren påstår sig finnas i Storbritannien. Nästan allt man äger numera är mer berest än man själv är.
Det talas mycket om vilket enormt utbud vi har tillgång till, men nästan aldrig om de allt vanligare luckorna i det utbudet. Några egentliga varuhus finns inte längre. Redan innan Åhléns såldes till Ayad Al Saffar förra året hade sortimentet gallrats på ett sätt en lekman inte kan begripa. Letade man efter en ficklampa hittade man 14 olika sorters badrumsmattor. Det gav en vag känsla av att ha hamnat bakom järnridån, i simultan brist och överflöd, orsakad av politbyråns tankspridda nycker. Det är samma sak på byggvaruhusen, stora som hangar, men ändå utan den gamla järnaffärens excentriska mångfald. Jag anar en kader täckningsbidragskalkylerande "controllers", som under skydd av aktiekurser målmedvetet leder oss in i en privatägd planekonomi.
Onsdag
När jag håglöst rullar mig igenom Expressens senaste kulturartiklar stöter jag på Gunilla Brodrej, 60, på besök på Astrid Lindgren memorial award. Om jag läser henne rätt är hon nöjd med att galan är otroligt woke, men väldigt missnöjd med att kulturutövare från 85 länder ombads att resa sig när kronprinsessan Victoria kom in.
"Ta inte in brottet mot samerna eller romerna i rummet när alla måste fjäska för monarkin. Jag hoppas att jag inte var den enda i salen som utnyttjade min konstnärliga frihet till att sitta ner, men jag såg faktiskt ingen annan."
Kanske tänkte de övriga gästerna att de inte reste sig för en enskild person, för historiska oförrätter, eller ens ett visst statsskick, utan för en symbol för den gemenskap som vi kallar Sverige. Den är förstås inget fulländat ideal, men den är vad vi har.
Men visst, man kan känna igen sig. Jag har själv vägrat sjunga med i psalmer, än mindre mumla trosbekännelsen, när pappa drog med mig till vår landsortskyrka. Hemma på nattygsbordet låg George H Smiths The Case against God och inte tänkte jag fjäska för kyrkan. Jag var, för upplysnings skull, sexton år gammal.
En telefondiskussion i Studio Ett om Ebba Busch framtid – ljus eller mörk? – på eftermiddagen. Jag kan förstå om partiet börjar tröttna på henne, men det verkar mest vara DN och Aftonbladet som längtar efter en politisk förändring som gör regeringen omöjlig. Jag tvivlar på att den kommer, även om det blir ledarbyte. Men man ska å andra sidan inte underskatta partiaktivas förmåga att gå i otakt med sina väljare. Allt oftare verkar partier skämmas för sina väljare, ungefär som Svenska Dagbladets journalister skämdes för tidningens läsare, när jag jobbade där på nittiotalet.
Torsdag
Senast jag satte ut tomatplantorna i det lilla väggväxthuset gjorde jag helt enkelt det. I år har jag förstått att jag är en del av en trend. Jag undrar om det borde föranleda en särskild utstyrsel, en ny planteringsspade, eller till och med något slags ceremoni. Plantorna verkar inte bry sig. De ser lika utmattat rådbråkade ut som de brukar, strax efter omplantering. Och jag antar att de kommer att vara lika sturskt frodiga som vanligt, inom ett par-tre veckor.
Landets samtliga journalister verkar just nu ägna dagarna åt en annan trend: att konversera med AI-robotar och berätta om resultatet. Det enda intressanta som kommit ut ur det halvdussin artiklar som jag orkat läsa, stod Fredrik Sjöberg för i Svenska Dagbladet i dag. Hans förhoppning är att litteraturkritiker skulle sluta vara så mesiga och i stället på ett förtjänstfullt sätt låta sina lägsta drifter spela fritt, om författarna till de recenserade böckerna var maskiner. Jag är inte så säker. Det är nog inte bara hänsyn, vänskapsband eller feghet som gör svensk litteraturkritik loj. Bra kritik, särskilt om den är riktigt elak, måste träffa precis rätt, som när Mats Gellerfelt sänkte Sven Lindqvists kroppsbyggarbok Bänkpress med kommentaren att Lindqvist hade haft så bråttom att ge bodybuildingen ett ansikte, att han inte hunnit ge den en kropp.
Anthony Powell påpekade en gång att det krävs nästan lika mycket talang för att läsa en roman som för att skriva en. Det är nog huvudproblemet.
Fredag
Freds- och utvecklingsforskaren Frida Stranne, "USA-expert", och en av hennes kamrater förklarar i Svenska Dagbladet att USA:s tid är över. Ordet "Ryssland" förekommer inte alls, även om ökande rysk export till Indien nämns. Ukraina nämns i en passus om att Indien "väljer att helt strunta i USA:s strategi när det gäller Ukraina".
"USA:s strategi" syftar, så vitt jag begriper, på sanktionerna mot Ryssland. "När det gäller Ukraina" måste väl rimligen syfta på det oprovocerade angreppskriget mot Ukraina från rysk sida. I övrigt handlar texten om USA:s aggressiva imperieambitioner – händelsevis en rysk favoritberättelse – om det kloka i "multipolaritet" — händelsevis den ryska utrikeslinjen – och behovet av något slags tredje ståndpunkt och tillhörande position för Sverige – händelsevis vad Ryssland begärde av Nato strax före anfallskriget.
Som jag förstår det borde Sverige, enligt Stranne, helt enkelt avvika från "USA:s strategi när det gäller Ukraina" och stödja den ryska idén om multipolaritet. Vad vi ska ha för inställning till Ukraina, som just nu är utsatt för ett ryskt terrorkrig, är oklart. Ingen alls, kanske.
Det låter, för att sammanfatta saken, som att det utrikespolitiska idealet för Sverige är Sydafrika. Gud vet att det behövs avvikande tankar. Men jag är inte säker på att behovet är fullt så akut att det här duger.
Mindes plötsligt att Dance Craze, en annan svårströmmad titel, faktiskt dök upp i nyputsad Bluray-version i brevlådan häromveckan. En och en halv timmes nästan okommenterad 2-tone-ska från 1981. Joe Massot, den amerikanske regissören, verkar ha skrivit på ett löfte om att alla band ska få lika mycket speltid. Snabbspolade förbi The Beat och kom på mig med att notera vilka som har hunnit dö. Pauline Black, från Selecter, lever och fick en OBE förra året, wikipedade jag fram. Jerry Dammers har en GCOT. Det behövde jag också slå upp: Order of the Companions of O.R. Tambo. Sydafrikanskt, förstås, efter Free Nelson Mandela. Framtänder saknar däremot Dammers fortfarande, till skillnad från Pogues Shane MacGovan, som sedan några år ser farlig ut utan munkorg.
Lördag
Vi hade fel sorts bil för att hamna mitt i huvudrundan i Yankee Car Clubs 35-årsjubilerande cruisingkväll i Ystad. Alla de som placerat sig vid vägen i campingstolar hela vägen från Nybrostrand och runt om i Ystad – en del med riktiga festmåltider uppdukade på campingbord – blängde kritiskt på vår alldeles ordinära Range Rover. Jag övervägde att sätta på Eddie Meduza på full volym och veva ned rutorna, men tror inte att det skulle ha fått oss att smälta in.
Sverige lär var det land utanför USA där flest amerikanska vintagebilar rullar, även om det är hopplöst att hitta en bra källa till uppgiften. Finland har flest amerikanska bilar per capita i Europa, men det lär delvis bero på att raggarna frodas på Åland. Yankee Car Clubs karavan visade i alla fall att det går finfint med nyrekryteringen. Många putsade pärlor kördes av grånande gentlemen, flankerade av årgångsblondiner med garvad blick. Pågående, eller möjligen övergivna, projekt kördes av deras barnbarn. I en bil satt två kvinnor i slöja, vilket måste ha varit svenskt rekord i integration. Men det finns ingen anledning att oroa sig för att värdegrundstyrannin har tagit död på raggarkulturen: i Malmörondellen passerade en sänkt Chevrolet Impala där ett älskande par passade på att ta sig en herdestund, utan att bekymras av kamraterna bredvid i det överfulla baksätet. Klockan var kvart över åtta.
Söndag
Mellons musik intresserar mig inte, men varför tacka nej till en spännande poängräkning? Det fanns något slags symbolik i att Finland med råge tog hem den folkliga rösten, medan Sverige var ohotat bland juryeliten.
I det turkiska valet förutspår juryeliten Erdogans fall i både SvD och DN. Vi får väl se hur det går med den folkliga rösten.
***
