Pressa barn – så lyckas de
Jag är helt slut efter att åter ha fått stryk i badminton av en av mina bästa vänner. Vi spelar ofta men jag blir inte bättre. Det där får mig att fundera. Hur kommer det sig att vissa blir så bra på saker medan andra fortsätter att vara lika dåliga, eller faktiskt allt sämre över tid, trots att de faktiskt gör saker väldigt ofta?
Med rätt typ av lärare och träningsprogram kan alla bli framgångsrika. Det är ord som kommer från den världsledande experten Anders Ericsson. Hans forskning är det som ligger bakom Malcolm Gladwells så kallade 10 000 timmarsregel. En regel man brukar använda för att beskriva vad som krävs för att bli en superstjärna. Men – och det är Anders Ericsson mycket tydlig med – det räcker inte att lägga ner ett visst antal timmar på någonting. Den mediokra tennisspelaren som spelar flera dagar i veckan i flera decennier blir inte bättre. En vanlig bilförare som kör bil långt över 10 000 timmar blir inte heller excellent. Snarare tvärtom faktiskt. I Anders Ericssons studier visar det sig att till exempel en läkare i allmänhet blir sämre över tid. För när man bara gör något utan att försöka utmana sig själv och få adekvat feedback, förbättras man inte alls.
En annan sak jag funderat mycket på – och vars problem delvis har med detta att göra – är den svenska skolan. Vad är det man premierar där? Vilka drivkrafter lyfts fram? Utan att vara elak kan man konstatera att det knappast är flit. Och inte heller har man tagit fasta på det där med handledarledd träning. Tvärtom gapar katedern tom på allt fler lektioner för våra elever. Detta i en slags rousseauiansk anda, där man tror att den ädle vilden (det oskolade barnet) inte behöver styras. Enligt detta sätt att se på saken kan alla barn lära sig mer själva än med hjälp av någon förprogrammerad lärare. Det kallas för problembaserad inlärning och har smugit sig ända ner på förskolenivå i det svenska skolsystemet.
När jag gick i skolan hade man något som kallades fritt valt arbete någon gång varannan vecka. Det har tagits bort från schemat, men i praktiken är det nu huvudämnet. För barn är enligt dagens pedagoger kompetenta nog att lära sig själva. En övertygelse som inte har något med verkligheten att göra.
Om man inte har kunskaper om hur hjärnan fungerar och på den vägen kan förvissa sig om att hela den moderna pedagogiken går stick i stäv med vad man vet om hjärnan, så kan det vara svårt att förstå hur dumt det här är. Men det räcker faktiskt med ett enstaka illustrativt exempel för att man ändå verkligen ska inse hur idiotisk idén om problembaserad lärarlös inlärning är.
Isaac Newton var en unik person och hans arbete kring mekanik och gravitation (bland annat) har helt revolutionerat vår kunskap om verkligheten. Det berättas att han fick ett äpple i skallen och kom på det där med gravitationen.
Det må vara en skröna men en sak är helt säker. Det tog mänskligheten minst 50 000 år av lärarlösa generationer innan en människa som var ovanligt begåvad kom på något som vilken 12-åring som helst i dag kan lära sig med hjälp av katederundervisning.
Om man sedan pressar sina elever lagom mycket och alltid ser till att jobba utanför sin »comfort zone« så är chansen mycket större att ännu fler av våra barn kommer att excellera och bli superstjärnor. Det görs redan inom idrotten överallt och runt om i världen även inom sedvanligt skolarbete.
Man kanske borde skicka sina barn till en skola i Singapore, Indien eller Sydkorea. Där vet de verkligen hur man kan få ut en människas innersta potential och där föraktar man inte skolkunskap.
Och så är de ju synnerligen bra i badminton.
Läs mer
David Eberhard: »Sveriges diagnos är en masspsykos«
