Prins Daniel stärker hovets makt
Toppbild: Leif R Jansson/Scanpix
I officiella nyhetsmedier och i konversationen vid våra middagsbord heter det ofta att vi har ett folkligt kungahus. De är ju som folk är mest, brukar det sägas. Man kan mycket väl stöta på dem ute på staden, på ett museum eller i naturen, om man har lyckan med sig. Kungen finns i vår krets, vår egen ofrälse krets, inte bara på slott och i bankettsalar. Och det tycker vi om.
Så var det även för det förra kungaparet, Gustaf VI Adolf och drottning Louise. Folkliga, normala. Till skillnad från medlemmarna av exempelvis kungahuset i Storbritannien, som lever i sin egen aristokratiska värld och utmärker sig genom att inte vara det minsta folkliga.
Men stämmer det? Hur folkligt är egentligen det svenska kungahuset? Förvisso härstammar dynastin Bernadotte från en borgerlig familj i södra Frankrike, men borgar det för att de nuvarande medlemmarna är mindre folkliga än medlemmarna av europeiska kungahus med förnämare anor, som Windsor i London och Bourbon i Madrid?
Något av det mest paradoxala i den moderna monarkins natur är att den både kräver en rejäl dos folklighet och en rejäl dos social distans. Kungens och drottningens gestalter skall vara grundmurat svensk-normala men samtidigt omgivna av en särskild nimbus, en aura av kunglig magi. Utan den sociala distansen till sagokungen uppe på slottet förlorar monarkin en essentiell del av sitt existensberättigande. Varför skall vi överhuvudtaget ha en monarki om monarken i själva verket bara är en av oss alla? Glappet mellan oss ofrälse och kungafamiljen på Drottningholm får inte vara för stort, men det måste finnas. Alltför stor folklighet riskerar att leda till tankar och ifrågasättanden som kan få kungahuset att falla och bereda vägen för republik.
Vissa av våra gamla kungar har gjort en uttrycklig poäng av sin folklighet. Det mest kända exemplet är Karl XV, med all sannolikhet den populäraste av alla Bernadottar hittills. Karl XV, eller »Kron-Kalle«, som han också kallades, reste ofta runt i landet, umgicks frejdigt med vanligt folk och fick mängder av barn på bygden. I dag skulle han ha gällt för en playboy, men i mitten av 1800-talet gick den typen av utåtriktad folklighet hem i bygderna. Trots att Karl XV i övrigt var en tämligen misslyckad monark som förlorade maktkampen mot riksdagen – vilket vi har all anledning att vara tacksamma för – har han alltså gått till historien som en utpräglat folklig figur som i och med detta stärkte monarkins popularitet i bondesamhället.
Det vanliga är annars inte att de svenska kungarna har utmärkt sig för goda relationer med de ofrälse. Normalt är snarare att de kungliga har umgåtts med andra kungligheter, festat och gift sig i kungliga kretsar och betraktat svenska folket som en resurs för skatteuttag och knektutskrivning. Däremot har kungarna, liksom i andra länder, gärna lagt sig vinn om att låtsas ha goda relationer till de ofrälse. Karl XI, det karolinska enväldets skapare, blev således föremål för fantasifulla skrönor om Gråkappan: kungen som red ut incognito, iklädd en grå kappa, för att utröna hur det verkligen stod till i riket. Liknande historier återfinns i »Tusen och en natt« och andra gamla sagosamlingar, vilket visar på vår tidlösa fascination för visa härskare som går på stadens gator som vanliga män. Under medeltiden, 1500-talet och 1600-talet var det inte ovanligt att svenska kungar, även bondeplågare som Karl Knutsson och psykotiska maktspelare som Karl IX, utgav sig för att vara de svenska böndernas främsta vänner i kampen mot ryssen, dansken och allehanda utländska fogdar, men dylik propagandaretorik hade föga med verkligheten att göra.
Även om vi betraktar de svenska drottningarna genom tiderna är det ytterst sällsynt med ofrälse inslag. Erik XIV gifte sig visserligen med en ofrälse, Karin Månsdotter, men det ledde till så stort gny inom högadeln att kungen störtades, internerades och till slut mördades. Karl Knutsson, som var kung tre gånger på 1400-talet, gifte sig på dödsbädden med sin frilla Kristina Abrahamsdotter, men när han väl dött valde de svenska stormännen att ignorera kungens testamente och låta änkedrottningen försvinna ut i historiens dunkel. Faktum är att inte ens svenska högadelsdamer har brukat duga som kungliga gemåler. Det finns några undantag, men flertalet drottningar har varit utländska prinsessor som ingått äktenskap med svenska prinsar eller kungar som led i uppbyggnaden av internationella allianssystem. Att gifta sig med en svensk flicka har, ur kungens perspektiv, varit liktydigt med att favorisera en svensk familj framför alla andra, något man har försökt undvika i det längsta.
Ännu i början av förra seklet var den svenska monarkin i allt väsentligt en ofolklig företeelse. Oscar II och Gustaf V var konservativa, för att inte säga reaktionära, kungar som bekämpade demokrati och all form av kulturradikalism, ömmade för goda kontakter med det kejserliga Tyskland och allmänt sett höll sig på sin kant, bakom synliga och osynliga murar av monarkisk dignitet, punschpatriotism och fosterländsk lyrik.
Den nuvarande svenska monarkins påstådda folklighet är alltså en sentida företeelse. I den bemärkelse som vi uppfattar dagens kungahus som svenskt och folkligt rör det sig om ett 1900-talsfenomen, ett integrerat och väl fungerande element inom ramen för det välfärdssamhälle som växte fram efter andra världskriget. Om det finns en arkitekt bakom folkhemskungadömet är det Gustaf VI Adolf, den pliktmedvetne äldre gentleman som for på arkeologiska utgrävningar till Italien, samlade kinesiskt porslin och under sitt långa liv hann bli allmänt omtyckt i breda lager. Under hans ledning anpassade sig det svenska kungahuset på 1950- och 1960-talen på ett skickligt och smidigt sätt till den rådande socialdemokratiska hegemonin. Kungahuset accepterade att mista allt officiellt inflytande över politik och samhälle. Genom att hålla en låg profil – utan att ge avkall på sin speciella kungliga status – lyckades monarkin ömsa skinn och överleva.
Denna utveckling har fortsatt under Carl XVI Gustaf. Formellt har han ännu mindre att säga till om än sin företrädare. Informellt är han dock, vågar jag påstå, en av de mest inflytelserika kungarna i svensk historia. Ty samtidigt som den svenske monarken miste den verkliga makten blev han kompenserad i form av symboliskt och moraliskt inflytande. När kungen inte längre kunde lastas för dåliga regeringsbeslut, usla skördar, höga skatter och krig mot grannarna framstod han snarare som en folksagogestalt, en svensk nationell portalfigur, en symbol för rikets identitet, än som en politisk ledare med kapacitet att göra farliga fel. I detta läge vinnlade sig det svenska kungahuset dessutom om att föra ett moraliskt leverne och hålla plikten och fliten högt i ära, med växande popularitet som resultat. Lägg därtill mediesamhällets expansion. Allt kungen gör bevakas och granskas av tv, radio och tidningar. Det räcker med enkla uttalanden om skolväsende och jakt för att monarken skall nå ut till betydligt fler svenskar än Gustav Vasa och Karl XII kunde drömma om att påverka.
Allt detta mynnar ut i en speciell typ av folklighet som kräver en mästerlig balansakt för att kunna upprätthållas. Om kungen går för långt i sina uttalanden väntar hård kritik. Om han däremot spelar spelet väl, som i talet efter tsunamikatastrofen, kan han lätt framstå som landsfader. Banden mellan kungen och oss vanliga »ofrälse« blir därmed starkare än på mycket länge, kanske starkare än någonsin i svensk historia. Och då är det inte lätt att yrka på republik.
