Problem? Då kickar vi vd:n.

Att det stormar på toppen i företagsvärlden är knappast någon nyhet, men de senaste åren har det blivit tydligare med kommunikationen när en vd i noterade bolag tvingats sluta. Allt oftare anges orsaken till skilsmässan vara att vd:n saknar den kompetens som behövs.

Det kan bottna i en felrekrytering som i fallet med Handelsbanken, eller nu nyligen i Kinnevik, då styrelsen inte ansåg att vd:n Lorenzo Grabau matchade de krav som ställdes efter att styrelsen hade lagt om strategin.

Det här är en i grunden sund och bra utveckling. Ledare som inte passar för rollen ska inte vara kvar, och om hen inte inser det själv så återstår det för styrelsen att peka på dörren. Stigmat med att bli utlyft har i dag nästan försvunnit när de bakomliggande orsakerna handlar om olika syn på strategi, kompetens eller att jobbet kanske blev för tungt. För inte så länge sedan blev en sådan vd satt i karantän och fick mödosamt jobba sig tillbaka, men i dag ses det ofta som ännu en berikande erfarenhet. Om orsaken till att styrelsen trycker på katapultknappen är märkliga aktieaffärer, skandaler, oegentligheter eller liknande, är situationen förstås en annan.

Om det har blivit vanligare att vd:n får gå för att hen inte anses klara jobbet är inte helt lätt att säga, eftersom det tidigare lades ut teatrala rökridåer när vd:n hastigt lämnade scenen. Men sannolikt är det så, eftersom kraven på en vd stadigt har ökat i många branscher och för många bolag. Det har skett i takt med att omvärlden förändras allt snabbare. Globalisering, digitalisering och ny teknik, klimatförändringar och nya krav från aktieägare gör att företagets förutsättningar ibland kan te sig annorlunda från ett styrelsemöte till ett annat.

När en styrelse känner sig vilsen är det lätt att öppna falluckan för den verkställande direktören. Då har styrelseledamöterna i alla fall gjort något. Eller så beslutar de sig för att ändra strategi för företaget och då kan det behövas en ny ledare. Frågan om huruvida det då också kan behövas en ny styrelse (helt eller delvis) verkar dock sällan ställas. Hur ofta har du hört talas om styrelseledamöter som avgår för att de känner att de inte längre har den koll på läget som krävs? Nej, det är alltid tiden som saknas, aldrig kompetensen eller förmågan.

Ändå är det just kompetensen som har blivit mantra när styrelsers sammansättning ventileras, inte minst i kvoteringsdebatten. Visst, styrelser har en annan roll än vd:n och företagets operativa ledning och det handlar mycket om att kontrollera, följa upp och hitta rätt verkställande. Samtidigt har styrelsen ansvaret att »fastställa verksamhetsmål och strategi« som det heter i koden för bolagsstyrning, det vill säga styra företaget mot framtiden, men det är en framtid som är alltmer komplex och samtidigt ofta omsluten av tät dimma.

Hur avgörande den aspekten är varierar kraftigt mellan olika branscher och företag, och vissa styrelser måste vara mer operativa än andra, men generellt ökar kraften och farten i förändringstrycket. Detta blir tydligt när man vänder blicken bort från börsen till onoterade bolag. Inom riskkapitalbolag som har helt andra frihetsgrader i att hantera styrelser är det inte ovanligt med utstuderade, ibland smått brutala, utvärderingar av styrelser, vilket leder till att del ledamöter byts ut. Så kallade sextontaggare är inga undantag.

När får vi se något liknande i börsbolag och deras valberedningar? En utfrågning av styrelsens ledamöter på bolagsstämman vore kanske en början.