Problemet ligger på båda sidor av konflikten
Kan det någonsin bli en hållbar fred mellan Israel och Palestina? Två av många problem är att Hamas representerar idén om att utplåna Israel och att Israel leds av en regering som inte ritar in något Palestina på sin karta.
Enligt vad jag kan utläsa från en mångfald källor har hittills i skrivande stund omkring fem tusen människor mött en våldsam död under den gångna veckan i konflikten Israel/Palestina. De allra flesta av dessa i samband med terrorattacken riktad mot israelisk civilbefolkning, utförd av terrororganisationen Hamas och den israeliska militärens efterföljande bombningar av Gazaremsan. Vad jag kan utläsa innebär detta att vi nu ser en närmast oöverträffad eskalering av konflikten som pågått sedan 1948. FN:s generalsekreterare leder en enorm kraftansträngning att få till nödhjälp till civila på Gazaremsan och manar till återhållsamhet och omedelbart frisläppande av gisslan.
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
Jag känner både desperation och uppgivenhet när jag hör, läser, och ser om detta. Desperation inför lidandet och vår oförmåga att förebygga det. Stora delar av flödet av kommentarer och utspel från politiska krafter runt hela jorden, lämnar mig närmast stum av uppgivenhet. På vilket sätt hjälper den till som kommenterar på tryggt avstånd både från terroristernas kulor riktade mot israeliska ungdomar på danstillställning och bombardemanget över den strömlösa, instängda verkligheten för över två miljoner palestinier?
Hamas terrorangrepp fördöms och måste fördömas i skarpast tänkbara ordalag. Alla inblandade parter måste respektera internationell rätt och värna mänskliga rättigheter. Gisslan måste ovillkorligen släppas. Den palestinska myndigheten måste verka för att stoppa ytterligare terrordåd. Den enda hållbara lösningen på konflikten är att två stater upprätthålls och når en fredlig samexistens. Israels blockad av Gaza, den illegala bosättningspolitiken samt ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem måste upphöra och fredsförhandlingar för varaktig fred återupptas. Israeler och palestinier förtjänar att få leva i fred, sida vid sida, i två fria, livskraftiga och demokratiska stater. Världssamfundet måste därför föra en dialog med alla relevanta parter i konflikten.
Två av många till synes oöverstigliga problem är dock att Hamas representerar idén om att utplåna Israel och att Israel leds av en regering som inte ritar in något Palestina på sin karta över regionen. Och båda parter tycks ha relativt brett folkligt stöd, samtidigt som stora minoriteter strävar efter fred och motsätter sig våldsstrategier.
Vad kan vi andra göra? Upprättandet av humanitära korridorer till Gaza är givetvis en nödvändighet. Men utöver att fortsätta lämna humanitärt bistånd till alla nödlidande och fortsätta uppmana till återhållsamhet? USA och EU borde för länge sedan ha etablerat en betydligt större roll för det internationella samfundet i att upprätthålla mänskliga rättigheter, fred och säkerhet i regionen, men det ter sig tyvärr avlägset att något sådant ska ske.
En princip som borde vara självklar är att enskilda människor har rätt att fly denna konflikt, oavsett på vilken sida man råkar vara född eller inkastad. Och vi andra borde känna oss skyldiga att ta emot dem. Vi finge gärna öppna våra hjärtan, men framför allt våra transportmedel, plånböcker och politiska fantasi. Det som drabbar mig är en insikt om hur oerhört långt från ett anständigt svar vi är inför det besinningslösa våldets logik. Hela Europa, inklusive Sverige, anses nämligen av många fullt. Och från Gaza kan som bekant i princip inte en enda människa ta sig ut.
Från desperationens och uppgivenhetens mörker blickar jag mot Polen. Se där, en liten strimma av hopp. Jag väljer att låta den lysa mig i ögonen.
Markus Kallifatides är riksdagsledamot (S), docent i ekonomi och ordförande i Reformisterna.
Här kan du läsa Thomas Gürs svar på samma frågeställning
***
