Problemet med att känna sig som kvinna
Hur kan man "uppleva" att man är kvinna utan att utgå från traditionella könsroller?
Toppbild: AP
Exakt hur känner sig en kvinna?
Innan ni, kära läsare av det täcka könet, kastar er över tangentbordet och upplyser mig, ha tålamod med mig ett ögonblick.
Jag frågar förstås eftersom vi sedan tio-tjugo år tillbaka lever i en värld där vi lärt oss att anständigheten kräver att subjektiva upplevelser överordnas biologiska tillfälligheter. Bara för att man råkar vara född med penis och utan livmoder är man inte nödvändigtvis man. Om man ”upplever sig” som kvinna är man det. Punkt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men det är just det. Exakt vad består den där subjektiva upplevelsen i?
Jag har, ärligt talat, ingen större lust att klampa in i det tröstlösa kulturkriget, men om man nu en gång råkar vara förbannad med en hälsosam nyfikenhet är det som det är. Det är svårt att cirkulera och låtsas att alla frågor är besvarade, när de mest uppenbara knappt har ställts.
Är det en oemotståndlig lust att klä sig i spetsunderkläder och blommiga klänningar som definierar känslan av att vara kvinna? Hur ska vi då förhålla oss till alla dessa kvinnor med livmoder – kanske till och med en majoritet – som går runt i rejäla bomullsunderkläder och jeans? Kan vi verkligen räkna dem som riktiga kvinnor?
Eller handlar det om mer subtila saker? Vi lever trots allt, liksom alla andra alltid gjort, i en kultur med könsroller. Är det en fallenhet för relationer, snarare än ting med knappar som kan mansplainas, en instinktiv dragning åt omvårdnad och en aversion mot fysiskt våld och aggressivt hävdelsebehov som gör en kvinna?
Det verkar svårt att tro om man sett en demonstration för transrättigheter. Om det är något som utmärker aktivistkvinnor med penis är det en häpnadsväckande aggressivitet. Nu senast, när de demonstrerade i England, bar de omkring på plakat som föreslog att så kallade TERFS – transexkluderande radikalfeminister – borde hängas, alternativt knivhuggas till döds. ”Transfober” rekommenderades hemgjord lobotomi. Man kan utan att överdriva säga att argument som rekommenderar allt från knytnävar till automatvapen för att bemöta meningsmotståndare är en etablerad tradition bland just den här aktivistgruppen.
Och ändå är de kvinnor.
Är det subjektiviteten som är det centrala? Finns det lika många sätt att känna sig som kvinna, som det finns kvinnor, med eller utan penis?
Men om det är så subjektivt, är det då ens meningsfullt att tala om ”kvinnor” som en urskiljbar grupp? Något måste väl ändå förena upplevelsen av att vara kvinna för att upplevelsen ska kunna sägas vara en upplevelse av just det? Och det är ju från början uteslutet att det handlar om livmödrar, hormoner och annat biologiskt skräp från en oupplyst forntid. Så vad är det?
Jag frågar delvis för egen räkning.
Utan att kokettera med saken är det ett faktum att jag är ganska fjollig. Jag är på det stora hela uppväxt i ett matriarkat, med mamma, syster och en extramamma som var hushållerska därhemma. Mina närmaste vänner under skoltiden var ofta tjejer (varav en hade penis och damskor). Jag läser böcker, intresserar mig för heminredning, påtar lite i trädgården, bryr mig om vad jag tar på mig och talar gärna om relationer. Sport har aldrig intresserat mig och jag kan utan att blinka passera populärhistoriska magasin med nazister på omslaget.
Jag har, sedan länge, förlikat mig med att jag trots det inte är bög. Men jag har inte, förrän nu, tänkt särskilt ofta på möjligheten att jag är kvinna. Saken har liksom inte kommit upp. Jag har trots allt ingen dragning till traditionella kvinnokläder och smink, som till exempel kollegan Johan-Jenny Ehrenberg. Men om det inte är det saken handlar om är det i mitt femtioåttonde år hög tid att reda ut den här saken.
Känner jag mig som en kvinna? Kanske. Om jag bara förstod vad det betydde.
***
Läs även: Samkönad incest – det nya obligatoriet
Exakt hur känner sig en kvinna?
Innan ni, kära läsare av det täcka könet, kastar er över tangentbordet och upplyser mig, ha tålamod med mig ett ögonblick.
Jag frågar förstås eftersom vi sedan tio-tjugo år tillbaka lever i en värld där vi lärt oss att anständigheten kräver att subjektiva upplevelser överordnas biologiska tillfälligheter. Bara för att man råkar vara född med penis och utan livmoder är man inte nödvändigtvis man. Om man ”upplever sig” som kvinna är man det. Punkt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men det är just det. Exakt vad består den där subjektiva upplevelsen i?
Jag har, ärligt talat, ingen större lust att klampa in i det tröstlösa kulturkriget, men om man nu en gång råkar vara förbannad med en hälsosam nyfikenhet är det som det är. Det är svårt att cirkulera och låtsas att alla frågor är besvarade, när de mest uppenbara knappt har ställts.
Är det en oemotståndlig lust att klä sig i spetsunderkläder och blommiga klänningar som definierar känslan av att vara kvinna? Hur ska vi då förhålla oss till alla dessa kvinnor med livmoder – kanske till och med en majoritet – som går runt i rejäla bomullsunderkläder och jeans? Kan vi verkligen räkna dem som riktiga kvinnor?
Eller handlar det om mer subtila saker? Vi lever trots allt, liksom alla andra alltid gjort, i en kultur med könsroller. Är det en fallenhet för relationer, snarare än ting med knappar som kan mansplainas, en instinktiv dragning åt omvårdnad och en aversion mot fysiskt våld och aggressivt hävdelsebehov som gör en kvinna?
Det verkar svårt att tro om man sett en demonstration för transrättigheter. Om det är något som utmärker aktivistkvinnor med penis är det en häpnadsväckande aggressivitet. Nu senast, när de demonstrerade i England, bar de omkring på plakat som föreslog att så kallade TERFS – transexkluderande radikalfeminister – borde hängas, alternativt knivhuggas till döds. ”Transfober” rekommenderades hemgjord lobotomi. Man kan utan att överdriva säga att argument som rekommenderar allt från knytnävar till automatvapen för att bemöta meningsmotståndare är en etablerad tradition bland just den här aktivistgruppen.
Och ändå är de kvinnor.
Är det subjektiviteten som är det centrala? Finns det lika många sätt att känna sig som kvinna, som det finns kvinnor, med eller utan penis?
Men om det är så subjektivt, är det då ens meningsfullt att tala om ”kvinnor” som en urskiljbar grupp? Något måste väl ändå förena upplevelsen av att vara kvinna för att upplevelsen ska kunna sägas vara en upplevelse av just det? Och det är ju från början uteslutet att det handlar om livmödrar, hormoner och annat biologiskt skräp från en oupplyst forntid. Så vad är det?
Jag frågar delvis för egen räkning.
Utan att kokettera med saken är det ett faktum att jag är ganska fjollig. Jag är på det stora hela uppväxt i ett matriarkat, med mamma, syster och en extramamma som var hushållerska därhemma. Mina närmaste vänner under skoltiden var ofta tjejer (varav en hade penis och damskor). Jag läser böcker, intresserar mig för heminredning, påtar lite i trädgården, bryr mig om vad jag tar på mig och talar gärna om relationer. Sport har aldrig intresserat mig och jag kan utan att blinka passera populärhistoriska magasin med nazister på omslaget.
Jag har, sedan länge, förlikat mig med att jag trots det inte är bög. Men jag har inte, förrän nu, tänkt särskilt ofta på möjligheten att jag är kvinna. Saken har liksom inte kommit upp. Jag har trots allt ingen dragning till traditionella kvinnokläder och smink, som till exempel kollegan Johan-Jenny Ehrenberg. Men om det inte är det saken handlar om är det i mitt femtioåttonde år hög tid att reda ut den här saken.
Känner jag mig som en kvinna? Kanske. Om jag bara förstod vad det betydde.
***
Läs även: Samkönad incest – det nya obligatoriet
