Proustläsning är som onani

Måndag 

Det finns en alldeles särskild avslagenhet som är förbehållen måndagar i semestertider. Natomötet i Vilnius är till viss hjälp för de stackars journalister som är i tjänst, men annars har man den distinkta känslan att serveras uppvärmda rester från ett storkökskok någon gång i april eller maj. 

I solen på stranden öppnar jag till sist Den fångna, del fem i På spaning…. Det är den första postumt utgivna delen och de två efter denna är betydligt tunnare än de första. Jag kommer att läsa klart, antagligen innan sommaren är över. 

Frågan är vad man gör med Proust när man väl kommit till slutet. Jag misstänker att det står i någon förordning att varje skribent som faktiskt lyckas läsa hela sviten måste skriva om saken. Men jag har läst så mycket strunt och så många misslyckade försök att fånga hur det är att läsa På spaning…, att jag helst slipper. Ett annat problem är förstås att det inte går att nämna saken utan att verka pretentiös. Man får väl betrakta Proustläsning ungefär som man betraktar onani. Bara kvällstidningsprofiler nämner det i offentligheten, utan att rodna. 

På eftermiddagen gräver jag fram Jan Berglins understreckare om På spaning… ur Svenskan för två år sedan, när Proust skulle fylla 150. Den texten är ett undantag, antagligen därför att Berglin inte har ett pretentiöst ben i kroppen. Det är något särskilt enastående med att just han har (eller då hade) läst romansviten nio gånger och var inne på den tionde. Proust är roligare än de flesta tror och Berglin är mer Proustlik än de flesta insett. 

”Ja, att läsa Proust är inte sällan som att titta på ett långkok” skriver Berglin och det är den exakt rätta liknelsen – titta på, inte äta: ”Inte mycket händer och tiden går. Så mot slutet kommer undret; långkoket har reducerats till en utsökt gelé, en bild, en reflexion eller situation som i ett slag får en att förstå.” 

Precis så är det, till den grad att det litterära långkoket till och med ger fantomförnimmelser av doft.  

Klippte gräsmattan för första gången på… kan det vara tre veckor? Nu varvas solen med regn, så nu är det slut på friden. 

Tisdag 

Tvingade oss till slut att se det sista avsnittet av The Idol. Den höll stilen ända till slutet: total brist på trovärdighet, logik och skådespeleri, men mycket bara skinkor och referenser till strypsex.  

En banbrytande tanke i dag på DN Debatt: att vårdcentralerna ska börja leverera vård, i stället för att sköterskor och digital teknik försöker göra vården så svåråtkomlig som möjligt. Har man någonsin hört något så vansinnigt? 

Koltrastäggen i sladdvindorna i garaget har kläckts och hungern är stor, att döma av gapen.  

Onsdag 

I DN skriver Göran Greider en liten sorgesång över Natomedlemskapet som alla tror är i hamn – själv tror jag det först när det bevisligen är sant. Greiders text är en förtjusande och skicklig uppvisning i principfast vakuum. Nästan allt han lamenterar – Putins aggressivitet, svassandet för Erdogan, entonigheten i svensk politik, bristen på debatt före ansökan (åtminstone inom Socialdemokraterna, som fortfarande betraktar sig själva som hela landet), alla pengar som går till vapen – kan man instämma i. Problemet är att världen är som den är. De här eländiga korten är vad vi har att spela med. Vi kan alla önska att det var på ett annat sätt, men vilka är de försvarliga alternativen, när vi nu sitter med den här handen? 

Greider antyder inte ens något sådant alternativ. Han bara beklagar att vi hamnat här och hoppas att upprustningen nu kommer att visa sig onödig om tio år. Det hoppas vi alla, men om det blir så beror det antagligen just på att vi upprustade och på så sätt avskräckte angrepp. Verkligheten är dynamisk, eller dialektisk, om man ska använda Greiders ideologiska referenser. Att vilja fred är tjusigt, men det ger inte fred. 

Greiders text är sympatisk i all sin buttra förnekelse och medvetna poänglöshet. Och den är en intressant markör. I lägen som detta – vi kan kanske kalla det verkligt allvar – leviterar Greider och en hel del av hans kamrater från pragmatisk arbetarklass till ett slags svävande aristokrati. De lämnar världens vulgaritet med en föraktfull fnysning. De drömmer sig tillbaka till en tid när ordning rådde och Sverige hade sin rättmätiga plats i världens moraliska topp. De slutar föreslå lösningar på problem. De dristar sig inte ens till att påstå att problemen inte finns, så som de försökte med invandringen. De förklarar bara att de inte gillar problemen. Och sedan svävar de vidare. 

Jag gillar inte heller den här världen, Göran, men det är den vi fått. Och pennan är inte mäktigare än svärdet, när det som kommer ur pennan inte har något med världen att göra. 

Leslie Van Houten, en i Charles Mansons mördarfamilj, släpptes ur finkan i går. Det var hon som högg den bakbundna Rosemary LaBianca i ryggen 16 gånger, kvällen efter morden på Sharon Tate och hennes vänner. Van Houten har, enligt uppgift, ägnat 40 år åt att gå i terapi och 30 år åt vad någon inom amerikansk fångvård som aldrig läst George Orwell kallar ”återanpassnings-programmering”. Hoppas det hjälpt. 

Torsdag 

Vi serverades hemgjord sushi på middag i Löderup i går kväll. Det var en sällsynt njutning och antingen var det maten eller det osannolikt företagsamma värdparet — de driver Österlenchoklad, Sveriges bästa chokladtillverkare — som gav mig min första och antagligen enda goda affärsidé. 

Barn i en viss ålder slutar, som alla vet, demonstrativt att lyda sina föräldrar, men om någon annan vuxen säger till tar det genast skruv. Det är i den springan som RUT-tjänsten Jag är inte din mamma, kommer att spira. Närhelst föräldrar ghostas av sina treåringar dyker våra konsulter upp, IRL eller digitalt (dagens barn märker ingen skillnad), och upprepar det föräldrarna just sagt, men med omedelbart resultat. Så snart semestrarna är över ska jag tråla riskkapital. 

Erdogan backar förstås från sina löften. Eller inte. Ingen vet. Vad var det jag sa? 

Erdogans största prestation, utanför sitt eget land, är att han med så utsökt precision markerar gropen för svenskar, som aldrig försitter en chans att gräva sig djupt ned i bisaker för att slippa tala om huvudsaker. Det var naturligtvis ett misstag från början när den förra regeringen började förhandla direkt med Turkiet. Sverige skulle helt enkelt ha hållit på formerna och förhandlat med Nato. Fanns oenigheter inom Natofamiljen skulle det ha lämnats till dem att lösa problemen. Men gjort är gjort och inget av det som nu basarförhandlas med Erdogan kommer i längden att spela någon roll, hur mycket det än larmas och varnas. Det som däremot sker och som förändrar de grundläggande förutsättningarna för att skydda Sverige som stat är själva Natomedlemskapet. Att påskina att det senare och det förra är av samma dignitet är bara löjligt. Därför blir det också löjligt att använda det klantiga handhavandet av ansökan som ett argument mot medlemskapet. Det är helt enkelt att blanda ihop nivåer och sätta det minst viktiga först, på ett sätt som svenskar av någon anledning älskar att göra.  

Vernissage på Kåseholm på eftermiddagen. Den sydafrikanska konstnären Cathy Abrahams målningar påminner om stora stycken krokodilskinn, men får också en märklig tredimensionell kvalitet från vissa vinklar. Vi kom hem med en stor väggmedaljong med ett kohuvud i terrakotta. Det enda vi saknar är en ledig vägg. 

Fredag 

Man måste sakna all känsla för det sublima om man inte uppskattar nyheten att försvaret tänker lägga 50 miljoner på tusentals nya ceremoniella sablar, för att slippa transportera det fåtal som finns kors och tvärs genom landet. I ett land med något slags hantverksstolthet, skulle man genast kunna läsa om glädjen bland landets sabeltillverkare (jag håller tummarna för att stickvapnen inte importeras från Kina). I Sverige är den naturliga vinkeln sura nyttoresonemang: borde man inte köpa stormkök, eller något användbart, i stället? 

Svaret, om man inte är helt förstörd av utilitarismens alldeles särskilda dekadens, är nej. 

Det ligger något tillfredsställande i anklagelserna mot Beyoncé, Bruce Springsteen, Coldplay, Taylor Swift och Elton John, för att de skulle driva upp den svenska inflationen. Visst hade man på känn att det var en internationell konspiration? De är säkert frimurare hela bunten. 

Lördag 

I radion till frukost inleder programledaren med att med njutningsfyllt eftertryck på västsvensk dialekt säga ”kiss” – inte den engelska varianten – fem gånger under en minut. Det är P1, vilket möjligen är skälet att hon den sjätte gången gör en eftergift för en tänkt vuxen lyssnarskara och använder ordet ”urin” i stället. 

Annika Strandhäll, som har en underhållande och osviklig förmåga att göra bort sig utan att märka det, ägnar slutet av denna vecka åt att slå ned på Birgitta Ed, som uppträtt med prästkrage på Natomötet i Vilnius. ”Det är som att statsministerns partner i detta sammanhang skulle ha en tatuerad prideflagga på pannan. Klart olämpligt”, tweetar Strandhäll i en kommentar som är något av en trippelsaltomortal i klar olämplighet. Gud signe henne. 

Birgitta Ed, å sin sida, klargör att hon i varje vaken minut – möjligen även till sömns – är präst. Därav kragen. Gud signe henne också. 

Även den här diskussionen har ett drag av lekskola över sig, precis som P1:s morgonprogram. I det genomsekulariserade Sverige finns inget sätt att tala om kyrka, religion och troende som en naturlig del av livet. Det är som om problemen måste identifieras och argumenten hittas på för första gången, trots att det finns 2 000 års erfarenhet att falla tillbaka på. Men vi fick i alla fall en underbar bild av Birgitta Ed och Emine Erdogan. 

Håkan Berg höll vernissage på Tjörnedala konsthall på eftermiddagen. En särskilt läcker stående triptyk var oemotståndlig. Blodpudding nästa vecka. 

Fisksoppa med Owe och Harriet på kvällen. Svenska Dagbladet ska snart ge ut en jubileumsserie av hans illustrationer till Fem myror är fler än fyra elefanter. Owes elefanter finns fästa i huvudet på snart sagt alla svenskar som är femtio och därunder. Klädmärket A Day’s March gör kollektioner till hans ära och vill att han ska utforma butiker åt dem. Försök att få AI att åstadkomma något sådant, om ni kan. Själv suktar jag mest efter Owes affisch för utställningen Levande Lantbruk på Skansen 1984. LRF gnällde på att kossan bara hade tre spenar, men vem som helst kan se att kompositionen kräver det. 

Söndag 

Strid i familjen Berlusconi kring arvet. Ett nytt testamente, i avvikande handstil, har dykt upp, läser jag i SvD. Låter som en lovande långkörare. 

Försöker få grepp på vilken sorts journalistisk bragd det var när Aftonbladet ”avslöjade” identiteterna på musikduon Hooja. Att jag sätter avslöja inom citationstecken beror på att bragden i alla fall inte bestod i själva grävandet. Gällivare kommun har 17 000 invånare, vilket generöst räknat kanske ger fyra eller fem personer med den förmåga som krävs. Och skulle man bli osäker där, trots att Hoojas två medlemmar under sina egna namn tidigare gjort ungefär samma sak som de gör nu, kan man bara göra en snabbkoll på nätet. Gruppens inkomster går in i ett bolag som listigt nog heter Hooj AB. Båda medlemmarna sitter, helt avmaskade i styrelsen. 

Om man utgår ifrån att ingen av de inblandade är dum i huvudet, handlar det alltså om något annat än att faktiskt vilja vara anonym. Det är väl det Aftonbladet skjuter in sig på: detta är en marknadsföringsploj och de vill inte delta. Men man kan undra varför de inte vill delta i just denna ploj, när de deltar i så många andra, från lanseringar av TV-serier till influencer-reportage och produktplacerade tester. 

Kanske beror ilskan från fansen – som möjligen inte heller är dumma i huvudet och därför egentligen redan visste vilka Hooja var – på att de drabbas av ungefär samma känslor av kränkt helighet som en del muslimer känner om man avbildar Muhammed. Jag hoppas det, för det är den enda tolkning av det här som är ens en aning intressant. Om Hooja grundar en ny världsreligion återkommer jag gärna till ämnet. Annars känner jag mig färdig.