Putin har valt banditlivet

Skulle jag sörja Sovjetledarna då vore jag tokot, som Lasse Lucidor nästan skrev. De härskade förvisso med brutalitet, men de ville också åtnjuta samma mestadels goda anseende som västländers ledare, och därför deltog de i mellanstatliga initiativ och skrev under fördrag som de ofta höll sig till. Vladimir Putin är annorlunda. Han må en gång ha hyst liknande ambitioner, men nu har han i stället valt geopolitikens motsvarighet till banditlivet. Det gör honom ännu farligare än Leonid Brezjnev och de andra Sovjetledarna.  

För 48 år sedan skrev nästan alla Europas stats- och regeringschefer under Helsingforsdeklarationen, där de åtog sig att respektera andra länders suveränitet och söka lösningar på mellanstatliga konflikter. Redan under förhandlingsstadiet hade dock deklarationens del om respekt för mänskliga rättigheter blivit den mest omtalade, och den gjorde saken mycket prekär för öststaternas auktoritära regimer. I Moskva skrev generalsekreterare Brezjnevs talskrivare Anatolij Chernyaev i sin dagbok: “Vissa av deras (västpolitikernas) artiklar handlar om att 'återupprätta Europa' till hur det var för 100–200 år sedan; om hur ’riktig avspänning’ är när folk kan bo var de vill, läsa vad de vill, resa vart de vill.” Moskva ville i stället att Helsinkideklarationen uteslutande skulle handla om fred i världen.  

Men vad kunde Brezjnev och de andra öststatsledarna göra? De kallade ju sina länder för demokratier, och de ville fortsätta vara med i fina sammanhang. Till slut kände de sig nödgade att underteckna deklarationen, trots att de visste att det skulle hjälpa de förtryckta dissidenterna därhemma. Endast Albaniens totalitäre ledare Enver Hoxha vägrade vara med. (Lilla Andorra skrev inte heller under.) Några få månader efter att ledarna undertecknat deklarationen i Helsingfors bildade sovjetiska dissidenter mycket riktigt Moskvas Helsingfors-grupp och meddelade – trots enorma repressalier – modigt omvärlden när de sovjetiska myndigheterna bröt sina löften i avtalet. 

I januari i år förbjöd ryska staten Moskvas Helsingfors-grupp. Det spelade ingen roll att regeringar i Väst protesterade, att Amnesty protesterade eller ens att FN:s organ för mänskliga rättigheter, OHCHR, protesterade. Vladimir Putins regim tycker uppenbarligen inte heller det är genant att Ryssland nu har förbjudit snart sagt alla människorättsorganisationer i landet. Den ryske presidenten besväras inte av att dissidenter under senaste tiden dömts till fängelsestraff av en längd som inte funnits sedan Josef Stalins tid, eller att en amerikansk journalist hotas av 20 års fängelse. Och Väst kan inte längre påverka honom, för hans ambition är inte längre att vara med i respektabla världssammanhang. Inte ens det faktum att Ryssland nu behöver samarbeta med Kim Jong-uns Nordkorea verkar besvära Putin.  

Tvärtom har Putin beslutat att bli som Kim. Genom att inför hela världen förkunna att han struntar i diplomati, internationella konventioner och mellanstatliga fördrag, har Rysslands statschef anslutit sig till geopolitikens version av banditlivet. Ett sådant liv slutar alltid illa, men ända tills det våldsamma slutet kan det verka befriande, för man kan ju göra som man vill.  

Putins val betyder att vi har fått en mycket farligare motståndare än Sovjetledarna var under Kalla Kriget. (Stalin är ett fall för sig.) Det går inte att påverka honom med artiga eller ens kraftfulla tillrättavisningar. Och medan vi har förlorat våra verktyg har Putin plötsligt fått tillgång till alla möjliga redskap, för nu när han valt banditlivet kan han ju göra saker som ingen normal ledare ens skulle tänka på.

***

Läs även: Ryssland och Kina sätter in stöten mot näringslivet

Läs även: Vad kriget har lärt oss