Putins nyttiga idioter

I Belgrad fylldes gatorna av pansarvagnar och luften av stridsflyg, till minne av Sovjets och partisanernas befrielse av den serbiska huvudstaden från naziockupationen. Militärparaden, den största på trettio år, hade tidigarelagts till den ryske gästens ära. Hundratusentals serber hälsade Putin välkommen och hans porträtt syntes överallt i folkhavet.

President Tomislav Nikolic belönade Putin med landets finaste medalj och benämnde Ryssland som Serbiens »stora allierade och partner«.

En aspirerande EU-medlem hyllade så mannen som startade krig i ett annat europeiskt land för att det ville närma sig unionen. För EU kunde förnedringen knappast ha varit större.

Men Serbien bryr sig allt mindre om att framstå som salongsfähigt i Bryssel, trots att de formella medlemsförhandlingar landet har kämpat hårt för nu är i gång. I våras avstod serberna av hänsyn till sina ryska vänner från att rösta när FN:s generalförsamling dömde ut folkomröstningen på Krim. Serbien har också till EU:s förtret varit högst samarbetsvilligt i fråga om den sydliga gasledning Ryssland vill bygga för att göra Europa än mer beroende av dess gas.

Av Ryssland får Serbien stöd i sitt nationalistiska motstånd mot Kosovos självständighet. Serberna får också lån och investeringar utan besvärliga villkor. Ryssland har förståelse och känner sympati för demokratins och yttrandefrihetens tillbakagång i Serbien. Att Serbien navigerar mot sin historiska broder just nu har rimligen också att göra med att Ryssland framstår som allt starkare, medan det motsatta gäller EU. Hittills är facit från Ukraina trots allt ganska entydigt.

Krim förblir ryskt och Putin fortsätter att söndra Ukraina samtidigt som ryssarna i praktiken accepteras som medlare i konflikten. Det handelsavtal som var själva upprinnelsen till kriget har skjutits upp, helt enligt Rysslands önskemål. EU har blottat sin svaghet och på så sätt blivit ännu svagare. Det är inte bara Serbien som sprider sina risker. EU- och Nato-medlemmarna Tjeckien och Slovakien har kraftfullt motsatt sig nya sanktioner mot Ryssland. För Ungerns del handlar flatheten inte bara om ekonomiska och säkerhetspolitiska överväganden. Premiärminister Viktor Orbán har pekat ut putinismen som en ideologisk förebild för den »illiberala« halvdemokrati han vill skapa i Ungern.

Ytterligare en kategori EU-länder går hårt åt den ryska aggressionen men vägrar ta konsekvenserna av sina ställningstaganden. Frankrike oroas inte mer av Putins utmanande av den europeiska ordningen än att landet fortsätter att förbereda försäljningen av de Mistral-fartyg som drastiskt skulle öka Rysslands stridsförmåga.

Ryssland är en ekonomisk dvärg i jämförelse med EU men får stor utdelning på sina kort genom att så split i Bryssel. Med tanke på hur svårt dagens europeiska makthavare har att stå upp mot Ryssland med den enighet som krävs, är det obehagligt att föreställa sig morgondagen.

Putin investerar stort i den fascism som triumferade i vårens EU-parlamentsval, i partier som ungerska Jobbik och franska Front National. Det är partier som vill försvaga EU och som ser det militaristiska, auktoritära och hbt-hatande Ryssland som en värdigare dominant än det dekadenta väst. Partier av det slaget, som den ekonomiska krisen har satt på steroider, är med stor sannolikhet snart med och dikterar EU:s utrikespolitik.

Samtidigt vet Putin att hans europeiska nyttiga idioter till vänster, i Sverige lyckligtvis främst begränsade till Aftonbladets kulturredaktion, alltid kommer vara behjälpliga med att sprida vidare all rysk propaganda som har udden riktad mot väst.

Budskap om att EU och Nato bär ett tungt ansvar för spänningarna och att försiktighet och förståelse behövs är lätta att sälja. De flesta tycker det känns tryggast att backa undan inför hot och tar gärna till ett intellektuellt försvar för denna reflex. 

Europa och Nato måste rusta upp för att möta det militära hotet från Ryssland. Men Putin föredrar givetvis att få sin vilja igenom på politisk väg och hans möjligheter ser i det avseendet ljusa ut. Europa är därför i desperat behov även av en politisk upprustning. Annars riskerar vi en framtid där ett imperialistiskt Ryssland äger spelplanen och bestämmer reglerna med europeiska politikers goda minne.

För övrigt är det skandalöst att Sverige ännu en gång har kritiserats av FN:s tortyrkommitté för den omänskliga behandling som vi utsätter häktade för. Efter alla år av kritik borde problemet med de långa häktningstiderna i isolering ha lösts för länge sedan.