Qaisar Mahmood ser inte Foodora-buden som offer
I sin bok nyanserar Mahmood bilden av matbuden, utifrån sin egen familjs migranterfarenhet.
Toppbild: Mondial
Jag läser Qaisar Mahmoods nyutkomna bok En av dem (Mondial) och noterar att han valt att stava "dem" på ett korrekt vis. Nä, jag bara skojar. De, dem och dom-dilemmat var förra veckans krönika.
Det första som slår mig när jag läser reportageboken En av dem, om en mans wallraffande som Foodorabud, är i stället att det måste vara rätt soft att arbeta som managementkonsult. För författaren Qaisar Mahmood behåller detta sitt ordinarie heltidsjobb – samtidigt som han tar anställning som Foodorabud. Av allt att döma sköter han sitt kontorsarbete som vanligt och utöver detta gigarbetar han på flextid, kvällar och helger från sin elcykel. Därtill har han ett familjeliv som pågår med två småbarn som ska följas till och från skolan, matas, kläs och läsas godnattsagor för.
Ni fattar. Jobbet på Foodora är mycket krävande, både fysiskt och psykiskt, så det mer högavlönade giget som managementkonsult måste helt enkelt vara lindrigt. Annars hade boken varit en berättelse om författarens väg till utbrändhet.
Nu handlar den i stället om hur Qaisar Mahmood först är en framgångsrik mellanchef i statsförvaltningen, för att efter några år bli mer eller mindre fockad med silkesvantar av luddiga skäl. Ur denna motgång spirar idén att wallraffa som Foodorabud. Mahmood har det rätta utseendet. Han har också språket. Hans föräldrar invandrade hit från Pakistan, där han även är född, och matbudsbranschen är bemannad av mängder av landsmän. Såpass att företaget kommunicerar främst på engelska och urdu. Qaisar Mahmoods förklaring till denna snedrekrytering är att denna grupp migranter talar tillräckligt bra engelska för att lyckas med uppdraget.
Om det finns något huvudspår i detta reportage så är det försvaret av foodorabudens värdighet. Han vänder sig inte i första hand mot att buden har låg status. Nej, boken är snarare ett försvar mot alla som ser dessa gigarbetare som offer. Just matbuden har ju blivit en symbol för extrem exploatering.
Säkert förekommer sådant i branschen, det vore konstigt annars, men Qaisar Mahmood nyanserar bilden. Det företag han arbetade på under ett par månader har kollektivavtal. De som anställs där har en viss garanterad inkomst. Som barn till invandrade föräldrar vilka slet under minst lika tuffa arbetsvillkor, med att "städa, diska eller tömma slam från avlopp eller avfall från restauranger" har han svårt för den offerkofta som välbeställda svenskar virkar åt gigarbetarna.
Det är lätt att, som någon kritiker gjort, raljera över att Qaisar Mahmood själv har en så privilegierad position, han bor i innerstan, somrarna tillbringas i huset på Gotland. Men han har ju också den andra blicken, den som immigrant. Erfarenheten av att börja från noll i ett land, för barnens skull. Möjligen gör det att han har lite extra svårt för medelklassens välmenta godhet, eftersom den också lätt kan bli nedlåtande. Ett lågtröskeljobb kan vara hårt och smutsigt, men det kan också vara en chans, tycks Qaisar Mahmood vilja förmedla.
Därmed inte sagt att arbetsförhållanden inte spelar roll. Naturligtvis gör de det. Och det är klart att Qaisar Mahmoods begränsade wallraffande inte kan ge hela bilden. Liksom inte heller Timbros PR-kupp nyligen, då deras chefsekonom Fredrik Kopsch hoppade in som matbud, kan ge några djupare insikter i gigarbetande migranters livsvillkor.
Frågan är om det är just Foodorabuden som är de värst utsatta på dagens arbetsmarknad. Mahmoods bok tyder inte på det. Den riktiga exploateringen pågår kanske snarare i skumrasket, på skuggsidan. Men buden på elscootrar och mopeder är som tiggarna: de syns väldigt mycket och de påminner oss om något vi helst vill glömma – nämligen den svenska ojämlikheten.
