Rachel Molin, Mockfjärdsfönster, ”time-out” och katolska kyrkan
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Måndag
Rachel Mohlin fyller femtio. Redan i ingressen får DN:s gratulationstext larmet att gå:
”Just nu varvar hon skådespeleri och radiosatir med att skriva roman. Dessutom läser hon massor, ofta under promenader.”
Jag tillhör visserligen den undergrupp som uppskattade att schack räknades som sport när det var idrottsdag, men den oförskämda ovanan att påstå att man ”läser” när man lyssnar på ljudböcker är en cancer i samhällskroppen. Det hinner börja bulta i tinningarna, innan ögonen sveper över slutet på artikeln:
”Hon läser enormt mycket böcker och om du promenerar på Södermalm i Stockholm och får syn på en kvinna som går med en bok framför ansiktet är det förmodligen Rachel Mohlin.
– Man läser en snutt och sedan går man tio steg. Det är inte konstigare än att titta på mobilen.”
Jag upplever vad man skulle kunna kalla ett von Stauffenberg-ögonblick (något helt annat än ett Jimmie-moment): någon som man trott vara ondskans trogna tjänare visar sig i stället vara en spjutspets i motståndet, beredd att riskera sitt liv i trafiken för Sanningen och Rättfärdigheten.
Resten av dagen föreställer jag mig en värld där alla går runt på gatorna med sina näsor begravda i böcker, snarare än i skärmar. Hoppet lever än.
Finns ett liv efter Succession? Sveriges samlade journalistkår är osäker, men lovar att diskutera saken under resten av veckan.
Tisdag
Radion står på och Johannes Klenell och Alice Teodorescu debatterar ungdomsgäng som tränger sig i kön på Gröna Lund. Tror jag. Diskussionen får snart en metafysisk karaktär.
Har det som skett verkligen skett? Spelar det någon roll om det har skett? Eller om det inte har skett? Är bråkrapporten rasistiskt, trots att originalkällan Jonathan Kärre aldrig påstod att det rörde sig om ett invandrargäng? Är den i så fall rasistiskt, eftersom alla ändå förutsätter att det rör sig om ett invandrargäng, särskilt de som menar att de som förutsätter att det är ett invandrargäng är rasister? Om ett invandrargäng bråkar, utan att någon från public service, Arbetet, eller Flamman hör det, har de då fört oväsen?
Vi kommer aldrig undan de eviga frågorna.
Gustav Bergström och Alfred Skogberg från Renoveringsraseriet går i Svenska Dagbladet till frustande angrepp på Mockfjärds ”underhållsfria” engångsfönster, som ersätter vackra, gamla och underhållsmöjliga fönster. Det enda jag undrar en aning över är de här meningarna:
”I dag, den 30 maj, är det fönsterrenoveringens dag. Ett av få tillfällen då medier brukar lyfta frågor kring vårt byggnadsarv.”
Hur har denna medietradition kunnat gå mig förbi?
Onsdag
Jag skriver vid ett enkelt och nött allmogeskrivbord från mitten av 1800-talet, som jag en gång hittade i ett gammalt timrat magasin på gården där jag växte upp. Det hade antagligen stått där i mörkret i en mansålder. När jag drar ut någon av de tre utdragslådorna är det som att stirra ned i en kökkenmödding, men det är trots allt min kökkenmödding. Att städa ur lådorna vore som att radera minnet. När jag gräver i en av lådorna, på jakt efter ett trubbigt föremål att slå i huvudet på nästa person som nämner sagoläsande dragqueens, hittar jag i stället en bläckpatron till min Mont Blanc penna. Den fungerar dessutom.
Det var femton år sedan jag fick pennan, formellt av Aftonbladet när jag fyllde fyrtio, men i realiteten av Olof ”Brunte” Brundin, antagligen en av de mest talangfulla människor jag träffat. Både musik och texter verkade bara rinna ur Brunte, utan särskild ansträngning. Men det var bara som det verkade. Han levde hårt, utan att särskilt många såg det, förmodligen därför att han behövde det. Talangen och kreativiteten var nog lika mycket förbannelser som välsignelser. Han var bara ett år äldre än jag är nu, när kroppen till sist inte pallade mera. Jag tvivlar på att den sortens personer ens släpps in på moderna redaktioner. Vart tar de vägen i stället? Men pennan är tillbaka i min hand.
Det är inget fel på Mockfjärdsfönster och de går visst att renovera, skriver företagets VD i en replik. Han lovar att inte sätta in otidsenliga fönster i Kalmar slott.
Gabriel och Mikkel – de driver bed and breakfast i Köpenhamn – på middag och övernattning. Vi har många gemensamma bekanta och det påminner mig om hur mycket roligare skvaller i gammaldags, analog form är, jämfört med de digitala slambäddarna.
Torsdag
Varmt i solen men ändå kallt i luften och det ger mig en vag förnimmelse av att vara på skidsemester, trots att det måste vara 45 år sedan det skedde senast. Ibland är det svårt att göra sig av med känslan att Sverige långsamt halkar norrut på någon förrädisk kontinentalplatta, men antagligen är Sverige sig likt. Det är snarare jag som korrumperats av alltför många och långa resor till värme och solsken.
Ett hett klimat resulterar i en karaktär som kännetecknas av ”ingen vetgirighet, inget ädelt företag, ingen högsint känsla. Alla böjelser är passiva, lättjan är lyckan”, för att citera Montesquieu, när han lade ut texten om sin klimatlära. Det bådar varken gott för mig, eller för resten av det globetrottande svenska folket, förutom den lilla och obegripliga skärva som åker till Nordkap eller Spetsbergen, när de väl reser någonstans. Å andra sidan kom Montesquieu själv från Sydfrankrike och han gjorde ändå någorlunda rätt för sig.
Fredag
På väg hem från Fisk-Impex med ett dussin ostron och från Systemet med två lådor vin, rullar Charlotte Gyllenhammars ädelgöteborska – den talas långt fram i munnen – ut i högtalarna. Hon har just ställt sin nya skulptur ”Osagd” på Djurgården, men redan nu talas det tydligen sällan om annat än denna märkvärdiga händelse, åtminstone i Gyllenhammars närhet: ”vissa säger faktiskt redan att det ser ut som den alltid har stått där”, ”vissa tycker att det ser ut som en han”.
Men inte bara ”vissa” utan ”många” talar om hennes upp-och-nedvända ek, ”Dö för dig”, som hängde över Drottninggatan vid Sergels Torg för 30 år sedan och som nu ska återuppföras: ”Många tror att det var tio år sedan, eller fem år sedan”, ”… genom åren fått väldigt många frågor om verket”, ”många tycker att det var ett viktigt verk”.
Hur ska verket tolkas? ”Det skulle vi kunna tala om i timmar”, säger Gyllenhammar. Det påminner mig om historien om Lars Gustafsson, som på en middag förutsatte att hans bordsdam helst av allt ville tala om honom. Men vid efterrätten kände han ändå ett behov av att vidga samtalet:
”Nej, nu har vi talat alldeles för länge om mig. Har du läst min senaste bok?”
En flink redigerare har ändrat Kurdo Baksi till Kurdo Bakis i Svenska Dagbladet. Det är sådana saker som gör att man ändå fortsätter att läsa tidningarna.
Vid sidan av målartvätt och bilvax är det skralt med underhållsmöjligheterna av Mockfjärds aluminiumfönster, skriver Gustaf Bergström och Alfred Skogberg. Svenskans debattredaktör kallar det — man kan möjligen ana en behärskad suck — ”slutreplik”.
En drink på vår lokala restaurang K6 på kvällen. AW kallas det på fredagar, men snarare BW för oss som måste arbeta på lördagar.
Lördag
Det är snart ett år sedan vi kunde ta sovmorgon på lördagar, men nu gör vi en frukostpodd och att fuska genom att spela in den på kvällen skulle tära på samvetet.
Säsongen är igång härnere och alla vägar kantas av skyltar för konsthantverkare, gallerier och pensionat. En del skyltar sitter på cyklar, andra på släpkärror. Vissa har helt enkelt egna hjul. Det innebär, i Sverige, att skyltarna inte är skyltar, utan fordon eller något sådant. Parkering på egen mark kräver inga tillstånd.
Skyltarna stör mig inte nämnvärt och dessutom ger lagstiftningen upphov till en läckert absurd idioti i länsstyrelser och kommuner. De lägger faktiskt tid på att åka runt och kontrollera att ingen sätter upp hjullösa skyltar i strid med Plan- och byggförordningen eller Väglagen. De enda som åker dit är förstås de som inte fattat skillnaden på en skylt och en skylt. Så kontrollanternas egentliga uppgift är att fösa in de som fattar sist i rätt kryphål. De kan inte tala om att en skylt slutar vara skylt om den har hjul, men de gör enligt samstämmiga vittnesmål sitt bästa för att antyda det.
Vi har med andra ord precis så många skyltar som vi skulle ha om det inte fanns någon reglering. Men vi har också en byråkrati som låtsas att den har makt över skyltandet. Där, någonstans mellan Kafka och Beckett, tjänar ett antal tjänstemän sitt levebröd. Jag är inte säker på att deras gärning är mer meningslös än min, men jag har åtminstone enklare att hitta svepskäl för det jag gör. De här tjänstemännen måste antingen ha en enastående förmåga till självbedrägeri, eller ett heroiskt sinneslugn där de står, på randen till den existentiella avgrunden.
Man kan väl knappast hoppas på att Magdalena Andersson verkligen kommer att polisanmäla Liberalernas Gulan Avci för förtal, som Expressen i dag påstår att hon hotat med. En socialdemokratisk pressekreterare förnekar att några hot framförts, utan att egentligen förneka vad som sagts. Hon kanske menar att det ska ses som ett löfte.
Avci skrev en debattartikel om riksdagsledamoten Jamal El-Haj och hans sturiga medverkan på en konferens med Hamasföreträdare. För det tvingade partiet honom att ta ”time-out”, men man kan inte låta bli att undra vad den är tänkt att resultera i. Kommer några månaders vila att få Jamal El-Haj att ändra åsikt? Det verkar osannolikt. Så jag antar att man får vara lite knäsvag för Hamas inom Socialdemokraterna, bara man inte åker på konferens och ställer till det för Partiet.
Det jag fortfarande grubblar över, nästan 30 år efter Mona Sahlins ”time-out” under Tobleroneaffären, är vad det rent praktiskt betyder. Såvitt jag vet finns inte termen ”time-out” i några kollektivavtal, eller i arbetsmarknadslagstiftningen. Blir Jamal El-Haj arbetsbefriad med bibehållen lön? Att han skulle bli utan lön är skrattretande osannolikt. Jag antar att det som ligger närmast till hands är att han blir sjukskriven, men vilken läkare skriver under den arbetsbefrielsen och med vilken diagnos? Klassas avvikande åsikter numera som en mental sjukdom? Det lilla jag sett av honom gav inte intrycket av en bruten man, fysiskt eller psykiskt.
Den underbart benämnda Delegationen för korrekta utbetalningar uppskattade i våras att 18 miljarder kronor betalas ut felaktigt från socialförsäkringssystemet varje år. När de talar om hur kriminella livnär sig på oriktiga utbetalningar, tror jag inte att de syftade på politiker som tar ”time-out”. Det är skillnad på folk och folk, även i folkrörelser.
Söndag
Det finns en – eller, förresten, låt mig börja om – det finns mängder av märkliga föreställningar om katoliker i Sverige. En är att svenskar som konverterar till sina förfäders tro bara är ute efter den katolska prakten och skådespelet. Om man tror det har man aldrig varit inne i en katolsk kyrka i Sverige. Sankt Eriks, den katolska domkyrkan i Stockholm, har en passabel fasad från strax före förra sekelskiftet, men så snart man klivit in i själva kyrkorummet ser man den moderna förlängningen. Att tillbedja Gud i den miljön är ungefär som att göra det i en offentlig toalett i en orenoverad del av Stockholms tunnelbana. St Eugenia vid Kungsträdgården i Stockholm byggdes i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal och ser ut därefter. Där den gamla kyrkan från 1830-talet låg, står nu Gallerian.
Den här söndagen går vi i Sankt Thomas av Aquino i Lund, som invigdes hösten 1986. Är man född in i svenska kyrkan påminner det mer om Missionsförbundet än om Peterskyrkan. Och två kvarter bort står Lunds domkyrka, med glänsande nytt tak. Den var förstås katolsk, nästan lika länge som den nu varit protestantisk. Men arkitekturen verkar inte hjälpa Svenska kyrkan nämnvärt.
En annan märklig föreställning är att kvinnor inte spelar någon roll i den katolska kyrkan. Om man någonsin varit på en katolsk mässa vet man att kvinnor, som till exempel läser dagens texter, ofta har lika stor tid vid altaret som prästen. Förutom att de nästan alltid är centrala i församlingens administration och arbete. Det finns ingen katolsk präst som inte dagligen och timligen har att göra med betydelsefulla kvinnor. Och jungfru Maria har ingen statistroll. Men den svenska antikatolicismen är förvånansvärt levande och enkelspårigt fantasifull.
Drinkar i eftermiddagssolen hos Ulrika och Fredrik i Löderup. En blandning av personer som skulpterar, odlar saffran, gör avancerade fruktdrycker, målar och producerar Varan-TV. Det är en välsignelse att ha minst att berätta och mycket att lyssna på.
***
