Rädd för mig själv

»Känn dig själv!« löd inskriptionen på Apollontemplet i Delfi.

Barn i min generation lärde sig detta av den store tänkaren Skalman, som i likhet med Sokrates var klok nog att veta hur lite han själv visste. Tyvärr har många sedan dess glömt bort det, och dagens Bamsetidningar lär vara mer fattiga på antik visdom. Om vi uppförde tempel i dag, skulle vi snarare pryda dem med inskriptionen: »Bli själv känd!« Eller i bästa fall: »Höj din självkänsla!« Men de enda tempel vi uppför i dag är ändå tempel till oss själva.

Rent empiriskt är det si och så med förmågan till självkännedom. Diverse psykologiska studier visar att en klar majoritet tillfrågade bedömer sig själva som bättre eller mer kapabla än medianpersonen när det gäller till exempel intelligens, ledarskap, studieförmåga, bilkörning, social talang … Vilket per definition inte kan överensstämma med verkligheten. När det gäller intelligens är dessutom personer med låg IQ mest benägna att överskatta sig själva, och personer med hög IQ mest benägna att underskatta sig. Andra studier tyder på att deprimerade människor är de som har den mest realistiska uppfattningen om sig själva och sin omgivning.

Men är det så illa att tro på sig själv? Är det inte bara en överlevnadsstrategi, även i de fall det råkar vara en livslögn? Tja, det beror på situationen. Personer med makt som överskattar sig själva kan vara farliga, och det är också ofta just sådana personer som får makt. »De bästa tvivlar, medan de sämsta/är uppfyllda av intensiv passion«, som Yeats skriver i sin apokalyptiska dikt »The Second Coming«.

Jag misstänker hur som helst att självkänsla är ett nollsummespel: ökar den enes, så minskar den andres. För varje ny narcissist en ny person med mindervärdeskomplex. Ungefär som vår känsla av rikedom och fattigdom mindre har att göra med saldot på det egna kontot än med saldot på grannarnas. Vilket är förresten värst: Att vara fattig i ett feodalt samhälle, där man vet att man alltid kommer att vara det och får lära sig att det är Guds ordning att det är så? Eller att vara fattig i ett kapitalistiskt samhälle, där det finns en minimal chans att bli rik och man får lära sig att det enbart är ens eget fel om man inte blir det? Det är en svår fråga. Och jag har en känsla av att dagens internetbaserade sociala liv fullbordar övergången från en feodal känsloekonomi till en fullt avreglerad fåfängans marknad.

Det är sådant jag funderar på medan jag bläddrar igenom mitt Facebookflöde, utan att särskilt ofta våga skriva något där. Detta kollektiva autofiktiva drama har något vampyriskt över sig, med alla sina försök att suga uppskattning och uppmärksamhet ur omgivningen. Vår tids vilja till mjuk makt och nätverksdistribuerade herre-och-slavdialektik – för att anknyta till några filosofer som nog aldrig citerats i Bamse. Aristoteles definierar på ett ställe vänskap som medelpunkten mellan inställsamhet och fientlighet, men detta är ytterligheterna i ett allas krig mot alla, fast fortsatt med andra medel.

Inte för att det är bättre att skriva krönikor där man implicerar att man är lite smartare och genomskådande än andra, förstås. Vilket medium själviscensättningen än sker i så har man samma roller att välja mellan. Man kan spela hjälten, den lika avundsvärde som avskyvärde. Eller så kan man gå in för att vara den sanningssägande narren. Eller så kan man försöka kamouflera det ena som det andra. För egen del … Nä, är det någon jag inte vill lära känna så är det mig själv.