Radikala knasbollar är public service

Tror ni att Eva Beckman och de andra på Sveriges Television försvunnit så långt upp i sina egna kroppsöppningar att de verkligen inte ser sin positiva särbehandling av vänsterdårar? Eller tror ni att de bara spelar dumma? 

Kalla mig oduglig som kolumnist om ni vill, men jag har inget svar. Inte ens någon känsla av att den ena förklaringen är mer sannolik än den andra. Jag kan mycket väl tänka mig att ledningsmötena på statstelevisionen präglas av ungefär lika mycket självinsikt som en jaktlunch på Versailles våren 1789. Man jag kan också tänka mig att de är ytterst medvetna och uppfyllda av rättrådig iver att ta strid för programformat som definierar deras heliga public service-uppdrag att möta ”demokratiska, kulturella och sociala behov”, som Beckman själv formulerat det. 

I just det här fallet är det alltså våra demokratiska, kulturella och sociala behov av att se nakna kändisar samtala med en radikal knasboll som ska mötas. Och egentligen spelar det väl ingen roll om Beckman och hennes kollegor inte begriper hur bisarrt det är, eller om de begriper det och just därför vill göra det. I båda fallen har de på tydligast möjliga sätt demonstrerat hur långt public service vandrat ut i den märkliga ödemark som kombinerar det vänsterideologiska och vulgärkommersiella i en enda, optimerad algoritm. Om de gjort det med vilje eller gått vilse, är en detalj i sammanhanget. 

Det betyder förstås inte att något kommer att förändras. Tillräckligt många sverigedemokrater har hetsat upp sig över det här programmet för att Beckman och hennes kollegor ska kunna intala sig att de är de sista väktarna på demokratins barrikader. Tillräckligt många har krävt att programmet läggs ned innan det ens börjat, för att de ska kunna berätta för varandra att ”cancelling” i själva verket är ett högerpopulistiskt hot. I de här kretsarna är det ju så märkligt att ”cancelling” bara är ett reaktionärt hjärnspöke, utom när det drabbar genusvetare och postkoloniala teoretiker. 

Ja, och så ”kroppsaktivister”, då. 

Inget kommer alltså att förändras, bara bli värre. I public services ekokammare kommer Voldemortorden – ”Ungern”, ”Polen”, ”Trump”, ”Musk” – att ringa med än större magstöd. Om inte Stina Wollter har fri dragningsrätt på offentlig programtid står Sverige på fascismens rand. Inom kort kommer vi att få veta att ett drygt sekels demokratiska landvinningar står och faller med att licensbetalarna – okej då, ”avgiftsbetalarna” – får se några vänsterlutande, nakna kändisar byta banala, vänsterlutande åsikter med en prillig vänsteraktivist. 

Det blir förstås en bra rekryteringsgrund för den andra sidan, som får alla misstankar om public service som organ för en klick vaneradikala södermalmsbor bekräftade. Debatten kommer att bli outsägligt förutsägbar. 

Det här är mina personliga erfarenheter: att försöka samtala med public service-folk om hur snäv, enögd och ängslig deras företagskultur är, är lika utsiktslöst som att få en gädda att göra en kritisk analys av sjövattnet. De begriper inte vad man säger. Undantagen, som ändå känner att något skaver och vill söka sig vidare, är i många fall oanställningsbara. Hamnar de i en miljö där man för öppna samtal på riktigt blir de så chockade att de tystnar. Det finns undantag, men de flesta behöver en varsam exponeringsbehandling för att gradvis bli av med sin fobi för fri diskussion, det vill säga sådan som inte nödvändigtvis tar för givet att dagens vänsternycker är orubbliga sanningar och dessutom skiljelinjen mellan det anständiga och oanständiga. 

Och snart kommer Stina Wollter, hela Gärdets Nelson Mandela, att få berätta i DN:s helgbilaga om hur hon har gråtit av alla påhopp. 

***

Läs även: Snart är vi dummare än våra katter

Läs även: Vad fan får vi för licensavgiften?