Rädsla och oro det som skapar antisemitism

Gil Ofarim är stor så kallad popstjärna i Tyskland. På ett hotell i Leipzig i början av oktober ombads han dölja sin halskedja eller lämna lokalerna. Kedjan föreställde en Davidsstjärna.

Detta är Ofarims egen version av händelsen. Ord står mot ord, sångare mot hotellpersonal. Någon ljuger eller talar halvsanning. Men upprördheten ute i landet är stor. Kanske inte bara för att det hände. Utan för att det kunde ha hänt.

I Tyskland anmäldes i fjol 2 351 antisemitiska incidenter eller handlingar. Det var ett nytt efterkrigstida rekord. Men definitionerna är inte enkla. All kritik som riktas mot judar eller mot Israel är inte antisemitism. Det blir lätt pojken och vargen av det hela.

Antisemitism är en grumlig häxbrygd med inslag av höger och vänster, geopolitik och dunkla emotioner, samhälleliga frustrationer. Den innehåller också element av kvinnohat, islamsk fundamentalism, globaliseringskritik, invandringskritik och popkulturella slagord. För att nu nämna bara något litet. Dystert är det i vilket fall som helst.

En opinionsundersökning som presenterades för några veckor sedan av Ipsos visar på en latent antisemitism, framför allt i de östra delarna av Europa. I Ungern tror fyra av tio att det finns »ett hemligt judiskt nätverk« som påverkar politiken och ekonomin i världen. Fler än hälften av alla greker tror det samma. 

Tiden verkar stå still i Östeuropa. Föreställningen om hemliga judiska nätverk var vanlig också här i Norden under den första hälften av 1900-talet, säkert också lite senare. Den bottnade i en form av motupplysningstänkande. Låt mig förklara.

Den tidiga europeiska antisemitismen var religiös. Sedan kom det rasistiska elementet med i bilden, delvis på bekostnad av det religiösa. Talmud ersattes av biologi. I övergången, som ett slags förmedlande brygga mellan religion och biologi, återfinns den ideologiska motupplysningen. Så åtminstone i Europa.

Motupplysningen är en ideologisk och filosofisk konstruktion. Den utgår från föreställningen om en sammansvärjning mellan judar och frimurare. De sägs jobba tillsammans för att undergräva den kristna världen och de europeiska nationalstaterna. I det nationalsocialistiska Tyskland räknades både juden och frimuraren till kategorin världsåskådliga motståndare, weltanschaulicher Gegner.

Det bakomliggande resonemanget gick ungefär så här: Den franska revolutionen finansierades och initierades av judar. Revolutionen gjorde att världen och mänskligheten förvandlades till ett kallt och öde land där förnuftet upphöjdes till gudom. Rastlös förändring och framsteg ersatte traditioner och kontinuitet. I sulkyn bakom den vilt framrusande förändringshingsten satt juden, assisterad av frimuraren med sin vinande piska.

Långt in på 1900-talet var detta ett etablerat tänkesätt i nordeuropeiska nationalistkretsar. Det talades om judarnas strävan efter världsherravälde. Den tankefiguren återkommer också i dagens politiska extremistkretsar, säkert också i delar av den muslimska retoriken riktad mot judar.

Vad jag därför tror mig veta är detta: Antisemitism är en följd av människans rädsla och världens oro. Oron måste stillas, hastigheten sänkas, kontrollen återupprättas och en syndabock pekas ut. Judarna var de första framgångsrika och gränsöverskridande aktörerna i en global värld. Det är mot de globala aktörernas makt som antisemitismen riktar sig, både i dag och i går.

Därför är det också svårt att hitta riktigt hållbara lösningar på problematiken.