Rädslan är det naturliga

Jag har alltid haft lätt för att bli rädd: för att bli slagen, för krig, för dödliga sjukdomar. Men faran har aldrig varit en del av grundtillståndet. Rädslorna har varit mer som spöken under sängen. De fanns där en stund när det var mörkt och man var ensam – men skingrades när solen gick upp eller man kröp upp i föräldrarnas sängar.

I många år arbetade jag med historia, och redan innan dess präglades jag mycket av svunna sekler; läste massvis med skönlitteratur och poesi, från antiken till tidigt 1900-tal. Trots att jag ständigt fantiserade om forna guldåldrar, som på många sätt var så mycket mer lockande, var jag alltid medveten om att jag ändå aldrig skulle våga byta den tid jag levde i mot någon annan – ifall en sagans fe nu skulle ha gett mig möjligheten. För alla historiska världar var ju fullständigt livsfarliga! Att kastas in i dem för en nutidsmänniska vore som för ett dresserat cirkusdjur att släppas ut i den vilda djungeln.

Denna livsfarlighet bildade även en slöja mot historiens människor. Så starkt måste de ha präglats av att de redan runt nästa krök kunde springa in i en barsk legoknekt som i ilska stack ihjäl dem, att de visste att hälften av deras barn skulle dö innan vuxen ålder, att minsta lunginflammation eller sår kunde ta kål på dem, och av att ett slagregn över åkern betydde att hela familjen bokstavligen skulle svälta ihjäl. Trots att jag på många sätt känt mig oerhört nära personer ur historien när jag läste deras dikter, dagböcker eller brev så har jag därför ändå tvivlat på att vi skulle kunna förstå varandra vid ett möte. Inte ens 1700- och 1800-talets stockholmare. Det räcker inte att jag besöker samma ordenssällskap, värdshus och parker, dricker samma punsch och sjunger samma sånger, delar många åsikter. Något fundamentalt i dem skulle ändå alltid vara så annorlunda mot det fundamentala i oss.

Men, vilka menar jag med »oss«? Vi som vuxit upp i Sverige efter tidens slut i en trygg Tommy och Annika-värld. Där läkekonsten botade alla sjukdomar, dödligt våld var nästan helt försvunnet och krigens tid var över. Vi som trodde oss vara Den moderna människan. Vi trygga, till skillnad från alla de drabbade i historien. (Hemskheterna i andra delar av världen berodde bara på att de låg några år efter oss i den utveckling mot absolut trygghet som ändå var på väg.

I dag börjar min inre framstegsoptimist, som alltid varit en central del av min personlighet, vackla. Jag börjar tvivla på att vi verkligen är trygga nutidsmänniskor som blickar tillbaka på drabbade historiska föregångare. Kanske är vi i stället en historisk och geografisk parentes, fostrade i en trygghet som bara tillkommer någon tiondels promille av världshistoriens alla människor, de som av slumpen råkat födas just på någon av tidsaxelns enstaka lugna små streck.

Molnen tornar upp sig över världen: den ökade krigsrisken, miljöhotet, resistenta bakterier – och de ständiga terrorattackerna som allt mer kryper in under skinnet. Bilen som kommer där runt hörnet kan nästa sekund bli en stridsvagn. Männen som kommer gående längs med trottoaren kan ta fram sina knivar och skära sönder din kropp. Inget är längre säkert, katastrofen är aldrig längre bort än nästa ögonblick. Våra barn kommer antagligen inte att uppleva någon fundamental skillnad mot historiens människor. Inte heller de kommer att kunna tänka bort döden och katastrofen, utan tvingas bära den som en del av livet. Ett svårare liv, men antagligen ärligare.

Själv kommer jag som det förskonade cirkusdjur jag är inte överleva en timme i djungeln – det är för väl att jag tror på ett liv efter döden.