Rädslan står den modiga bi
Den viktigaste dygd en människa kan äga är, enligt Aristoteles, mod. Dygden är, som bekant, medelvägen mellan två ytterligheter.
Mod är således medelvägen mellan feghet och dumdristighet. Den fege låter rädsla styra, ängslas och oroar sig, ser spöken på ljusa dagen och hindras därmed från att leva ett gott liv.
Irrationell rädsla bör undvikas – men att helt bannlysa rädslan ur det mänskliga känslospektrumet är inte heller tillrådligt. Det är dumdristigt att aldrig vara rädd, knappast ett uttryck för mod utan snarare för övermod – och övermodet hjälper dig inte att fatta kloka och goda beslut, tvärtom. Övermodet leder fel och sätter människans normala och sunda överlevnadsinstinkt ur spel.
Efter varje nytt terrordåd fylls spalterna av uppmaningar om att »inte vara rädda«. Nej, det är klart att vi inte ska låta oss förlamas av rädslan, stänga in oss och låta oss hindras från att leva så som vi vill. Det är naturligtvis inte att rekommendera – men att avfärda rädslan helt är dumdristigt. Rädsla fyller en funktion, och är ibland en nödvändig respons på en fara.
Ibland finns det anledning att vara rädd, till exempel om vi hör att någon bryter sig in i våra hem eller vi står öga mot öga med en drogpåverkad, knivbeväpnad man med rullande ögon. I sådana situationer är det klokt att vara rädd och låta rädslan mana till försiktighet.
Den människa som hävdar att hon inte är rädd är varken föredömlig eller berömvärd. Hon är, rätt och slätt, dum.
Världen är en farlig plats. Det visste Aristoteles och just därför är modet, medelvägen mellan feghet och övermod, en av de viktigaste mänskliga dygderna. En dygd är en karaktärsegenskap som hjälper människan att leva ett gott liv, som disponerar oss för att göra goda val och vara goda människor.
Dygdens motsats är lasten, vilket alltså är en karaktärsegenskap som leder fel och som driver människan att fatta dåliga beslut. Övermod är en ytterst dålig karaktärsegenskap, som förleder människan att tro att hon är osårbar, odödlig och oantastlig.
Ingen är osårbar. Inför terrorister och självmordsbombare hjälper inte klämkäcka uppmaningar om att »inte vara rädda«. Det är hög tid att ta det hot vi lever under på allvar, lyssna på vår rationella rädsla och göra motstånd.
