Rädslans tyranni

 »Hitler använde inte Twitter« tröstar historikern ­Michael Burleigh.

Mörkret faller, framtiden hotar, jobben försvinner, brottsligheten drabbar – baby it’s cold outside. Jämförelserna mellan dagens Europa och det tidiga trettio­talet haglar. Bankkris, arbetslöshet och främlingsfientlighet på frammarsch. Det enda som saknas är Zelda och F Scott Fitzgerald som vinglar fram mot avgrunden i charlestontakt från andra sidan Atlanten – skulle man kunna tycka.

Frankrike har börjat utvisa alla icke-franska romer. Någon juridisk process om huruvida de har begått brott finns inte. Ut med dem! Det här är en typ av romförföljelse som Europa inte har sett sedan andra världskriget. I Italien har Silvio Berlusconi kallat de papperslösa för en »ondskans armé«. Och i Tyskland publicerade en av ledarna för riksbanken i veckan en bok om att tyska folket borde skaffa sig mer lebensraum: Invandrarna håller på att ta över, vi måste tänka på genetiken! Högutbildade tyska kvinnor måste skaffa fler barn, muslimerna bli färre – annars riskerar intelligensen i samhället att utarmas, skriver Thilo Sarrazin. Tysk offentlighet kippar efter andan.
Och minns sitt trettiotal alltför väl.

Michael Burleigh hävdar däremot alltså att dagens europeiska högerextremism är annorlunda – inte bara för att den tillbringar mer tid på Twitter. Lågkonjuktur leder inte automatiskt till främlingsfientlighet, fascisterna kom till makten i Italien långt innan depressionen och det var inte främst Tysklands arbetslösa som röstade fram nazisterna. Hur obehagliga stämningarna än är i dagens Europa - det finns i alla fall inget nyligen avslutat världskrig som vi grälar om...

Samtidigt jagas vi oundvikligen av vår mörka skugga. Italienska regeringen skickar beväpnade karabinjärer mot afrikanska invandrare.

Schweiz förbjuder minareter. I Ungern patrullerar svartklädd paramilitär och i Danmark, Norge, Österrike och Frankrike växer besattheten vid allt främmande. För visst finns det något av ett samband mellan kriser och främlingsfientlighet. Benjamin Friedman visar exempelvis i »The Moral Consequences of Econonomic Growth« hur ekonomisk osäkerhet brukar sammanfalla med ökad intolerans. Det hände på 1880-talet, på 1920-talet och under 1970-talet.

Statsvetaren Andrew Gamble har en annan teori. Det är skillnad mellan USA och Europa, hävdar Gamble, våra samhällssystem är så olika. I USA får lågkonjuktur och arbetslöshet människor att ifrågasätta berättelsen om den amerikanska drömmen – att var och en kan lyckas av egen kraft. Därför brukar ekonomiska nedgångar i USA öppna möjligheter för vänstern. Franklin Delano Roosevelts »New Deal« hade aldrig varit möjlig utan den stora depressionen. I Europa är det tvärtom. Krisen drabbar den sociala sammanhållningen - den som våra välfärdsstater bygger på. Väljarna vänder sig dels högerut, dels till främlingsfientliga partier, menar Gamble.

Just den här typen av rädslor för välfärdsstatens framtid försöker Sverige­demokraterna spela på i årets svenska valrörelse. Deras reklamfilm frammanar en fantasi om en svart armé av burkor som kastar sig över de svenska pensionärernas pengar. (I själva verket skulle svensk äldrevård naturligtvis inte klara sig en dag utan alla invandrare som arbetar där, men det hör inte till i den främlingsfientliga hallu­cinationen). Att mångkulturella samhällen skulle hota välfärdsstaten, är däremot en argumentation som man kan höra även utanför rasistiska kretsar.

Alberto Allesina blev känd för sin forskning om att mindre mångkulturella samhällen hade mer omfattande välfärdsstater. Människor var mer villiga att betala skatt om pengarna bara gynnade personer från deras egen kultur, menade Allesina.

Men när den brittiske akademikern Peter Taylor Gooby gick igenom ekvationerna, då höll inte sambandet. Vad Taylor Gooby i stället hittade var ett annat: De länder som hade breda politiska partier som såg invandring som en naturlig och viktig del av dagens värld – de kunde vara både mångkulturella och upprätthålla ett omfattande stöd för välfärdsstaten. Här finns en viktig läxa även för svensk politik.

Att det helt enkelt är på partierna som allt beror. De kan hjälpa oss att hantera våra rädslor – eller så kan de spegla dem tillbaka mot oss. Och det avgör allt.

Det är något att tänka på bland alla utspel i valrörelsen.

***

För övrigt så skolkar Thomas Bodström från socialdemokraternas valkampanj och drar till USA. Sedan låter han sig fotograferas på Dunkin’ Donuts och förklarar att han minsann distansjobbar via Facebook. Det kan vara den mest bisarra incidenten hittills i valrörelsen.