Rapport från Berlin

Previously in Fokus: Jag värvades som krönikör med uppdrag att skriva om »vad som helst«, så länge som jag höll en viss stilistisk nivå och deadlines. Jag skrev abstrakt om abstraktion. Jag freestylade lite om snöröjning och toaletter. Jag skrev en riktigt bra krönika om mr Darcy och Mubarak och en rätt dålig om ordkunskap. Jag skrev snyggt men tomt om Grekland. Med mera. Senast hade jag tänkt skriva om valutahandel, men snabbskrev i stället en krönika om att jag hatar internet och inte vill ha respons, som blev något slags internethit och genererade stora mängder av mestadels märkligt entusiastisk respons.

Den här krönikan ska handla om gentrifiering, tror jag. Fast jag har inte bråttom med att komma till saken. Jag börjar så smått inse att jag verkligen kan skriva vad som helst här. Till exempel att jag är avundsjuk på de andra som delar detta utrymme. På Thomas för att han har ett temperament, på Katarina för att hon har ett ämne, och på Johanna för att hon är så professionell. Just nu har jag svårt att ens hålla deadline, för att jag ägnat för mycket tid åt att skriva om Tranströmer för en spanskspråkig tidskrift. (Och med anledning av det funderat på den tranströmerska tillförsiktens förhållande till efterkrigstidens svenska välfärdsoptimism. Om ett kilo väger 700 gram, är det efter skatt, eller?)

Dessutom har jag flyttat till Berlin. Det har också tagit tid. Tio år eller så.

Ovan nämnda krönikörer har för övrigt åsikter. När jag själv ger uttryck för åsikter måste jag ofta först leva mig in i rollen av någon som har åsikter – tänka efter: »Om jag var en sån som tyckte något, vad skulle jag tycka då?« Måste jag till exempel bry mig om Juholts bostadsbidrag? Min moraliska kompass är en aning rostig, men jag har en bra estetisk. Jag tycker att det tyder på god smak att Juholt bor i den fina och ännu inte komplett gentrifierade femtiotalsförorten Västertorp. Ett lite tranströmerskt ställe, tänker jag; dock för närvarande hotat av bostadsrättsombildarideologer. Beträffande vår (eller oljebolagens?) utrikesminister Bildt har jag länge hävdat att han på heltid borde göra det han är bäst på: att skriva memoarer.

Ändå tycker jag att jag är en bättre kulturskribent än många andra. Jag kan exempelvis skilja på »varken« och »vare sig«, och generaliserar aldrig om »medelklassen«.

Sa jag att jag flyttat till Berlin? Det är hemskt klichémässigt, därtill dåligt tajmat, eftersom Berlin slutligen börjar bli dyrt. I min tillfälligt hyrda lägenhet i hippa stadsdelen Neukölln inser jag att jag fysiskt landat mitt i en gentrifieringsdebatt. På ett skyltfönster på andra sidan gatan står det »hipsters from the US not welcome« och på ett elskåp: »Gentrify this!«

Man kan raljera över detta, precis som man kan raljera över dem som idealiserar Berlins kulturliv. Kulturen är beroende av att konstnärer lockats hit av låga hyror; de låga hyrorna är beroende av hög arbetslöshet och låga inkomster för folk med vanliga jobb. Berlin är en hårt subventionerad stad – om amerikaner med pengar vill flytta hit, har den verkligen råd att tacka nej? Samtidigt finns det en högst rimlig rädsla för att den logiska slutpunkten är något i stil med Stockholm: sterilt, segregerat, stereotypt och svindyrt.

Gentrifiering är en direkt följd av vissa grundläggande ekonomiska principer. De kan inte upphävas, men de kan bromsas politiskt. I vart fall behöver man inte, som alliansen gör i Stockholm, aktivt driva på dem. Någon mer bestämd åsikt än så har jag inte.

Här är jag, i alla fall. Allt jag har att hålla är en viss stilistisk nivå. Samt deadlines.