Rapport från låtsasfronten

7 000 människor har mördats av de syriska makthavarna sedan upproret mot al-Assad inleddes för knappt ett år sedan. I en sjö i Bosnien-Hercegovina hittades nyligen 162 mördade från krigsåren under 1990-talet, däribland en pojke som aldrig hann fylla fyra år. Ett krig mellan Israel och Iran, med allt vad det också innebär för Libanon, Irak, Syrien och valårets USA, rycker allt närmare. Själv sitter jag mest vid mitt tangentbord och ljuger.

I skrivande stund har jag en vecka på mig att avsluta min nya roman och kan snart inte tänka på annat. Men när jag tar ett steg tillbaka inser jag vilket bisarrt projekt jag gett mig in på; hur kan man ens komma på tanken att uppfinna nya hemskheter och lägga till en värld som redan drunknar i sin egen ondska? Och vem, när allt kommer omkring, är längre det minsta intresserad av ren fiktion?

Det är fysiskt utmattande att skriva en hel bok, något jag visste sedan tidigare. Men mina två första romaner var på det hela taget ganska trevliga medelklass­äventyr. Den nya är ... värre. Det beror på att jag har försökt närma mig tidens så kallade frågor, och tidens frågor är som framgått ovan ingen trevlig historia. Efter fyra, fem sidor vid datorn är jag fullständigt slut. Tömd på allt. I mina ystrare ­dagar skrev jag tio, femton sidor per dag, sju dagar i veckan. Nu blir det en tredjedel så mycket och helgledigheten har förvandlats till en helig oas.

Till en början trodde jag att mitt nya, lågproduktiva jag mest var ett resultat av åldrandet. Borta var amatörglädjen; kvar fanns bara den professionella ensamheten. Men så märkte jag att reportage och recensioner fortfarande var lika roliga att skriva som förr. Nej, det var något annat med den nya boken, något som kostade. Jag har kommit fram till att den känns. Och känns gör den för att jag tar den på allvar.

Verkligheten har trängt sig in i mina låtsasvärldar, det som en gång var min stora tillflyktsort. Jag måste vid det här laget ha läst fyrtiotusen sidor om kriget mot terrorismen och utan att märka det har jag smittats av eländet så till den milda grad att jag knappt kan skriva en vanlig dialogscen utan att hela tiden oroa mig för att den ska punkteras av en krypskytt. Mina huvudpersoner lever farligt. Jag försöker skydda dem så gott det går, men återigen: verkligheten tränger sig på. Värst av allt är att min grundtanke var att börja skriva mer »underhållande«. Förhoppningsvis blir det så för läsaren. För mig har det blivit rena paranoiafesten att gå till jobbet på morgonen.

Vad är jag rädd för? Att bli berörd. Att alla sorger, allt våld jag framställer ska hemsöka mig för evigt. Att bli förändrad. Eller att inte alls bli det; att förbli densamme trots allt nytt jag tvingat mig till.

Romanen som form ligger risigt till i det nya kommersiella landskapet. Med alla Maja Lundgren och Lars Norén och Karl-Ove Knausgård överallt är det svårt att tro att någon ska vilja läsa det som är rent påhitt – det är svårt att hoppas att något annat än konstnärligt förpackat skvaller säljer. Men min tanke är att romanen kan förhålla sig till verkligheten utan att låsa sig vid det faktiskt upplevda. Det bästa sättet att skildra en explosion är inte att rigga en kamera med sprängdeg. Det bästa sättet att skildra en explosion är att sätta den i ett sammanhang där något berättas, där något händer som leder fram till katastrofen och något sker efteråt som ger det inträffade mening. Man har med lögnen som material frambesvärjt en liten sanning.

Så långt min teori. Det är en bra teori: sund, solid. Hedervärd. Tyvärr är jag fortfarande lika rädd för att närma mig skrivbordet i morgon.