Ratad puttenuttefetisch

Hundratals gymnasieelever glor på mig. Den är pampig, gamla konserthussalen i Kristianstad. Jag har headsetmick som en Reinfeldt och har druckit en femdubbel espresso i bilen på väg dit. Tanken är att jag ska predika.

Nu när bokmässan är över kan det vara dags att summera läget för branschen. I panik över sjunkande försäljning har kampanjen »Läsning smittar« sjösatts, och alla från bibliotekarier till marknadschefer försöker blåsa nytt liv i läsandet. Barnen läser för lite, gubbarna läser för lite, till och med kärringarna läser för lite. Värst av alla är som vid varje given tidpunkt genom Västerlandets historia de Förskräckliga Tonårspojkarna. De må ha varit djävulsdyrkande ritualmördare på 1980-talet, de må ha varit skinnskallar på 1990-talet men nu är de något betydligt värre – de är lässkolkare. Demokratin är på väg att smulas sönder i en malström av halvanalfabetism och klassikerapati. Vi kommer att dö allihop och göra det under gruvliga våndor.

Så jag inleder predikan med lite svavel. »När nån ska anställa er märker de om ni är dummare i huvudet än ni borde vara«, säger jag. »Det märks om ni är ointressanta.« Nu lyssnar de åtminstone. Så jag kör vidare på det spåret.

Och någonstans undrar jag vem som kom på tanken att gulla till det så förbannat om just läsning. Det har skett en barbiefiering som jag tror skrämmer bort fler tonåringar – av båda könen – än den lockar. Böcker har blivit puttenutte-fetisch bland andra, en livsjnutarmedalj, en lagom tung accessoar till runda, rykande tekoppar och gladrutiga plädar. Att läsa böcker har kort sagt blivit motsatsen till att vara sverigedemokrat. När tretton procent av väljarna vältrar sig i öppet kulturförakt får vi andra en kvalitetsstämpel på vår ypperliga medborgarinsats: »Tack för att du valde att läsa En God Bok.« Det är en god tanke och möjligen påminner kampanjen föräldrar om att vara förebilder för sina barn. Men jag undrar hur många sextonåringar som vill hoppa på det här präktighetståget. Själv hade jag i den åldern hellre kastat mig framför det.

Så jag pratar om serierna »Breaking Bad« med ungarna, om »Orange is the new black«, om spelen GTA V och The Last of US; jag förklarar att allt detta är berättelser som har skrivits av helt exceptionella människor vid helt vanliga tangentbord. Och att den egenskap som gör dessa kvinnor och män exceptionella är att de har läst mängder av bra böcker. Riktiga böcker. Böcker som betytt något för dem. De har också lagt ifrån sig böcker efter tio sidor i stället för att plåga sig igenom en text som inte ger dem något. Som Kafka säger: »En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss.«

Det är den ena sidan av saken. Den andra är att förlagen precis som alla andra företag på denna jord måste marknadsföra sina produkter. Ofta gör filmbranschen en stor del av jobbet åt dem (»Harry Potter«, »Hunger Games«, »Twilight«). Kalla mig Årets Högerkuk, men det skadar inte med glassiga reklamkampanjer och affischer om man vill konkurrera med filmer och tv-spel. Varför ska ungdomar tro att vi tar böcker på allvar om det inte syns där det räknas? Det kostar pengar att uppträda med självförtroende, men det är precis vad branschen behöver göra i stället för nuvarande gråt och veklagan.

Läsning, schmäsning – är det något som smittar så är det gudomlig paketering. Se på Rabén & Sjögrens lyxgotiska utgåva av Ransom Riggs »Miss Peregrines hem för besynnerliga barn«. Den snorunge som inte blir sugen på den boken är bortom all räddning.