Rätten ”att vara sig själv” gäller inte den som verkligen avviker

Jag hade hoppats slippa behöva skriva ännu en text om den moderna liberalismens konformitetssträvanden och cancellering av förhatliga ståndpunkter. Dels därför att jag är trött på att skriva om det. Dels, och framför allt, för hoppet att hela fenomenet ska dö på grund av sin egen orimlighet. Men eftersom det inte går att undvika den bild som fortsätter framträda genom olika intryck, intryck som visar makten i hela mentaliteten, blir det ännu en text i ämnet. 

Ett första intryck ges av nyligen avslutade Eurovision Song Contest i Malmö. Också i och runt ett underhållningsarrangemang förmedlas budskap. Jag bortser nu från den politiska aktivism som just i år tycks ha kittlat åtskilliga svenska medier. I stället tänker jag på själva tävlingsbidragen och vad de sammantaget utstrålade. 

Många av dem sades till text och titel handla om betydelsen av att ”följa sin egen väg”, ”få vara sig själv” och ”bli den man vill” i livet. Det vill säga det postmoderna credot, för en total individualism och omfattande pluralism. Men detta motsvarades inte av vad som konkret visades upp i de visuella uttrycken, som klädsel, koreografi och allmänt uppträdande. Intrycket här var i stället raka motsatsen: det var naket och halvnaket, simulering av diverse sexuella akter, och karlar i strumpbyxor, kjolar och nagellack. I land efter land, låt efter låt, show efter show.  

Bortsett från de goda skälen att invända mot att sex, denna gång kryddad med öppet satanistiska riter, är standardingrediens i mycket av vår tids underhållning, särskilt i ett så kallat familjeprogram, fanns i Eurovision-framträdandena inget individuellt, inget som gick mot strömmen, ingen mångfald. Trots parollerna. 

Det andra intrycket gäller en person som – om än inte sångare men på den bredare offentliga arenan, där både underhållning och annat ryms – faktiskt har ”följt sin egen väg”, ”varit sig själv” och visat upp den han ”blivit”. Det vill säga gjort allt det som i ord hyllades i senaste Eurovision. Han heter fader Matthieu Raffray och är en fransk, katolsk präst som tidigare i vår lade ut en video på sin Instagramkanal med råd om hur hans troende, framför allt intresserade katolska, följare ska föra trons kamp mot olika svagheter och frestelser. Där nämnde fader Raffray också sexuella frestelser, bland annat till samkönade sexuella handlingar. 

Man kan som vi vet argumentera mot den katolska och traditionellt-bibliskt kristna sexualmoralen (som dessutom delas av de flesta världsreligionerna), liksom mot att en präst nämner det. Man kan som vi vet vara upprörd över att den Katolska kyrkan lär att sexuella handlingar som inte utförs inom ett äktenskap mellan en man och en kvinna inte motsvarar Guds plan med sexualiteten och därför är en synd, det vill säga skiljer människan från Gud. Och man behöver inte alls tro så, det är helt frivilligt. Liksom det är frivilligt att både lyssna på, och stänga av, förkunnelser om det. 

Detta har emellertid inte spelat någon roll för den franska jämställdhetsministern, madame Aurore Bergé, som menade att fader Raffray ägnat sig åt ”hat” och därför har beordrat sin antidiskrimineringsmyndighet att med hänvisning till strafflagen väcka åtal mot prästen.  

Vi talar här inte om något som sagts på ett illvilligt eller uppviglande sätt. Kritiken handlar alls inte om formen. Statens inträde gäller själva ståndpunkten, ett omdöme om handlingar, som nu inte ska få uttalas. Enligt ministern representerar det som prästen sade, det alla vi katolska präster brukar undervisa om, det vill säga katolsk morallära, något som staten inte kan tillåta ”passera”. Ungefär som om omdömet att vi bör undvika frestelsen att köra stora bensindrivna SUV-bilar på grund av koldioxidutsläppen, skulle åtalas som ”hat” (mot SUV-ägare/-förare). Ett sådant påstående kan förstås också kritiseras och debatterats. Liksom undvikas för den som inte vill ta del av det. 

Om vi nu bortser från det sluttande planet – vem som är näst på tur att med rättssystemet tystas för ett fredligt uttryckt omdöme – och från att det är en inskränkning av religionsfriheten att förbjuda någon att tala om vad som är synd – något som kan och får kritiseras genom andras fria yttranden – ser vi här en farlig självmotsägelse: 

Värdet av att bryta normer gäller bara vissa, utpekade normer. Och den som bryter mot normen att bara bryta mot vissa normer på ett visst sätt, riskerar att dras inför rätta. Bara för att han eller hon ”är sig själv” eller ”följer sin egen väg”. 

***

Läs även: Humanisterna säger emot sig själva

Läs även: Frihet är inte att kunna välja vad som helst