Rätten till en värdig död är därtill rätten till ett värdigt liv
Hon skrev till oss att hon inte var rädd för att dö, men för döendet.
Toppbild: TT
Till slut har jag orkat se Tom Ahlands film Min död är min om Stefan Nilssons fasansfulla sjukdom och smärtor samt död vid 66 års ålder. En fin, sorglig och viktig film som förhoppningsvis har givit Rätten till en värdig död (RTVD) flera medlemmar och bidragsgivare. Nilssons önskan om att vara ett ”slagträ i debatten” har gått i uppfyllelse.
Själv är jag medlem, liksom mina föräldrar var det i föreningen som då hette Rätten till vår död. Den grundades 1973 av Berit Hedeby, som också tog initiativ till BRIS och var stark motståndare till aga.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Min mamma Lena skrev till oss ”nära och kära” 2000 att hon inte var rädd för att dö, men för döendet. Hänvisade till sitt medlemskap i Rätten till vår död. ”Hjälp mig att dö utan smärtor!”. Inte för att det hjälpte så värst vid dödsbädden på Radiumhemmet där vi viftade med ett medlemsintyg. Men till slut tror jag att en syrra faktiskt gav den där lilla dehydrerade fågelskelettet till mor en extra morfinspruta. Efter att jag har fått henne att dricka lite torr Noilly Prat. Korrekt vermouth för en frankofil maman.
Det var inte bara för P C Jersilds klokheter om frivillig och assisterad dödshjälp som våra föräldrar läste. Utan mest för en mängd roliga och smarta romaner. Flankerade av bland annat Sven Stolpes ”I dödens väntrum” och Per Wästbergs incestuösa ”Luftburen”. Mandom, mod och morske män minsann. Och för att nämna en stursk kvinna: Fay Weldons ”Praxis”, där det förekommer såväl incest som ett barmhärtighetsmord på ett nyfött barn.
Jersild och andra källor säger att 70 eller kanske 80 procent av den svenska befolkningen är för frivillig, assisterad dödshjälp. Allt flera länder inför eutanasi, att en läkare genom läkemedel tar livet av en patient som har begärt det. Assisterat självmord innebär att läkaren ställer läkemedel till förfogande för personen att inta på egen hand. Kanada införde dödshjälp 2016. Stödet ligger på 84 procent, skriver Jersild i en artikel i Parabol (#7–24) Det är inget massdödande som pågår, inget sluttande plan. Om man mäter dödshjälp i procent av landets samtliga dödsfall ”hamnar Kanada på andra plats (4,1) efter Nederländerna (5,1).”
Jersild ser ett samband mellan aborter och dödshjälp. Det var inte så många läkare och politiker som gick i bräschen för legalisering av abort, utan vanliga medborgare, kvinnorörelsen och de som ordnade abortresor till Polen. (Tack min RFSU-kollega Hans Nestius, saligt vare ditt minne!)
Schweiz var tidigt ute med dödshjälp: 1942. Från 1998 även för utländska medborgare. Min vän filmaren Håkan Alexandersson hade planer på att åka till Dignitas där, men hann dö dessförinnan. Möjligen hjälpt av en ”Sister Morphin” som han fattade tycke för på sjukhuset.
Dödshjälp finns nu i ett tjugotal länder och delstater och är under utredning i ytterligare ett tiotal. Spanien och Portugal godkände dödshjälp 2023. Frankrike tycks vara på väg. Danmark diskuterar frågan.
Många minns nog läkaren Staffan Bergström som förlorade sin yrkeslegitimation efter att ha hjälpt en ALS-sjuk man att ta sig av daga – men som sedan friades för narkotikabrott. En tapper och ärlig man som anmälde sig själv.
Stefan Nilsson igen. Ett underskönt slut fick han ändå enligt sin älskade, välformulerade fru Lotta Hasselquist Nilsson i Ahlands film. Med blommor, tända ljus, döttrar och kärlek, till och med glädje. Smolket i bägaren var när ambulans och massor av snutar plötsligt anlände till huset trots att Lotta förklarat läget för flera instanser och att maken hade varit död i tre timmar. Men detta var en ”brottsplats”, alla skulle förhöras. Ambulanspersonalen hade tänkt återuppliva.
Rätten till en värdig död är därtill rätten till ett värdigt liv. Något som för övrigt också borde tillskrivas djuren. Om vi så äter dem eller inte.
***
