Recept på lycka är någon annan

Det finns en rad på reklamradion som alltid överraskar mig. Det är när ungdomsidolen Hanna Ferm sjunger: 

Jag kanske hittar nån som älskar mig för evigt

Nån som är snygg och luktar gott och som är trevlig

Men vad gör det när jag är helt ointresserad?

För bara du kan få mitt hjärta att fungera

Det är det där sista ordet, fungera, som jag aldrig är beredd på. Borde det inte vara »vibrera«, tänker jag? Som i de där 80-talslåtarna jag är uppfödd på, som handlar om bra vibrationer och hjärtan som darrar av förälskelse. 

Genom att rimma på »fungera« i stället för »vibrera« skiftar låten från kärleksrus till trasighet. Så smyger sig ett stråk av psykisk ohälsa in i en sång som kunde handlat om ungdomlig förälskelse. Tidigare fanns detta tema mest i popmusikens marginaler, men nu har det mainstreamat. Ferms hit har över 15 miljoner spelningar på Spotify och en given plats i reklamradions utbud. 

Detta speglar att också psykisk ohälsa har gått från marginalen till något normalt bland unga. Andelen som uppger att de har psykiska besvär har fördubblats sedan 1980-talet: Från 30 till 60 procent bland tonårstjejer, och från 15 till 35 bland pojkar. Enligt vissa undersökningar mår unga svenskar sämst i hela EU. 

Vad orsaken är, därom tvistar de lärde. En del pekar på en sämre skola, andra på växande klyftor medan vissa hävdar att digitaliseringen spär på stress och utseendehets. 

Allt detta är nog sant. Samtidigt har livet alltid varit tufft. Det är såklart trist att inte få lika många likes som den populärare klasskompisen, men undernäring är inte heller så kul. Jag är helt för att vi gör det vi kan för att förbättra förutsättningarna, men vi kommer aldrig kunna utplåna livets alla utmaningar. Därför är det värt att också fundera på vilka redskap de unga har för att hantera prövningar. 

De vanligaste livsråd som de får i dag är »inget är omöjligt om du tror på dig själv« samt »lyssna på dina känslor.« Tyvärr räcker de råden inte särskilt långt.   

Det första är ett recept för besvikelse. Visst kan det vara inspirerande att drömma stort, men de flesta av oss blir aldrig miljardärer, presidenter eller berömda artister. Och det beror inte på att vi drömt för litet, utan helt enkelt på att det är trångt i toppen av samhällspyramiden. 

Det andra rådet är något bättre, för det är verkligen viktigt att lyssna på sina känslor. Att vara uppmärksam på själens signaler är nödvändigt, inte minst för att lära sig säga nej. Men det är tveksamt om det är något recept för lycka.

För har det någonsin hänt att en människa blivit lycklig av att fokusera på sig själv? Nej, psykologin, lyckoforskningen och de flesta religiösa traditioner är överens om att vägen till mening snarare går via omgivningen. Det är genom att släppa fixeringen vid mina egna behov som jag kan uppnå långsiktig lycka. 

I den meningen har Hanna Ferm helt rätt: Det behövs någon annan för att våra hjärtan ska fungera. Förr var det Gud, släkten och byn som tillsammans gav livet mening och sammanhang. I dag projiceras all denna förväntan på den romantiska kärleken, vilket tyvärr är ännu ett recept för besvikelse. 

Då vore det bättre om dagens unga prövade det som de skjuter upp längre än någon generation före dem: Att få barn. För i föräldraskapet finns, som Dagens Nyheters Greta Thurfjell formulerade det efter att själv ha blivit mamma, en väg ut ur mitt eget tidstypiskt klaustrofobiska huvud.

Så detta blir mina livsråd till en generation som försöker få livet att fungera: Lev för någon mer än dig själv, och bli förälder om du kan.