Regeringens knarksoldat
I ett pressmeddelande från folkhälsominister Maria Larsson kunde man häromveckan läsa att en »expert« från Regeringskansliet har fått jobb på Världshälsoorganisationen.
Experten heter Maria Renström och i Genève ska hon enligt Larsson »bidra till WHO:s narkotikastrategiska arbete«. Ministern sa sig vara mycket glad för detta.
Något som däremot inte framgick av det glada meddelandet är att det är svenska skattebetalare, inte WHO, som ska finansiera expertens lön.
Det framgår i stället av ett beslut som Maria Larsson fattade i december å regeringens vägnar. I beslutet kan man läsa att Sverige ska betala 480 000 dollar till WHO. Pengarna ska gå dels till vår blågula experts lön och dels täcka »kringkostnader« för det WHO-sekretariat som får glädjen att begåvas med henne. Om riksdagen går med på det får expertens verksamhet fortsatt finansiering 2015.
Dryga tre miljoner kronor är ingen liten årskostnad för en tjänsteman från socialdepartementet. Satsningen kan tyckas väl extravagant för att komma från en småländsk kristdemokrat. Men Maria Larsson är i krig och Maria Renström är inte vilken vuxenpraktikant som helst – hon är folkhälsoministerns personliga soldat.
Det stora slaget står i New York 2016, när FN:s specialsession om narkotika äger rum. Mötet skulle egentligen hållas 2019 men har tidigarelagts på begäran av ett antal latinamerikanska länder. För dem har det nu över fyrtio år långa kriget mot narkotikan inte fört med sig annat än våld, död och lidande. Och trots de fantasisummor som globalt satsas på knarkkriget är efterfrågan och produktionen lika stor som någonsin.
Det latinamerikanska blocket vill därför se en ny inriktning på FN:s narkotikaramverk. Det vill skrota den hopplösa idén om att utrota världens allt knark med polisiära och militära medel och i stället anta mer realistiska målsättningar. Se till att minska narkotikamissbrukets skadeverkningar och kringskära knarkkartellernas makt.
Många europeiska länder delar den latinamerikanska inställningen. Och den nationella narkotikapolitiken i snart sagt världens alla demokratier rör sig bort från bestraffning och nolltolerans, mot satsningar på vård och hälsa. Mycket talar för att FN-mötet 2016 befäster denna nya era på ett globalt plan. Det är därför Maria Larsson krigar, alltmer isolerad.
När hon förra året höll ett internationellt möte i Sverige, för att bygga en egen koalition som motvikt mot Latinamerika, var det bara en handfull länder som ville vara med. Bland dem som skrev under slutöverenskommelsen fanns Ryssland. Ett land där missbrukare kastas i fängelse utan rättegång. Där det är straffbart att sprida information om metadonbehandlingar och där en av världens värsta hiv-epidemier rasar bland injektionsmissbrukarna, eftersom även sprutbytesprogram är strängt förbjudna.
Det är inte konstigt att Sverige har så svårt att få narkotikapolitiska vänner och måste betala för att företrädare för den svenska knarkideologin ska få internationella jobb. Sverige är nämligen ett skräckexempel på den ideologi som Maria Larsson predikar, där narkotikamissbruk är något som kan och bör straffas bort.
Det finns lika många tunga missbrukare här som i jämförbara länder. Den enda skillnaden som den stolta svenska nolltoleransen har medfört är att fler av dem dör. 2012 dog här 523 personer av narkotika – en fördubbling sedan 1994 och en siffra högt över EU-genomsnittet.
Maria Larsson har under sin tid som minister tillsatt en utredning som föreslog hur den svenska narkotikasynen ska spridas internationellt. De stigande dödssiffrorna bland svenska narkomaner har däremot inte föranlett minsta uttalande. Att minska narkotikadödligheten är överhuvudtaget inte ett politiskt mål i Sverige. Enligt den svenska synen är nämligen visionen om det narkotikafria samhället viktigare än enskilda människoliv. Därför är det här otänkbart med exempelvis satsningar på att få missbrukare att injicera på ett säkert sätt. I den svenska missbruksvården finns inte utrymme för dem som inte kan eller vill sluta knarka – de är en rent polisiär angelägenhet.
I resten av världen har man insett att människor fortsätter missbruka hur tydligt samhället än markerar mot knarket och att de ändå förtjänar att leva. Maria Larsson borde göra något åt den svenska narkotikadödligheten i stället för att missionera i en omvärld som ändå inte vill veta av hennes synpunkter.
För övrigt lovar socialdemokrater och moderater att knacka miljontals dörrar under valåret. Jag lovar att hålla dörren stängd.
