Relationer i mörker

Sent i november i backen upp till mig lyssnar jag på Robyn och vid textraden »I’m gonna love you like I’ve never been hurt before« faller husväggarna utåt in i mörkret och marken försvinner. Sången har förlett mig att öppna en lucka, se över min axel mot det jag inte kan tänka på: hur jag älskade. Fötterna fortsätter framåt. När jag når min dörr förstår jag, just det, det är egentligen inte låten som har dragit upp det här igen. Det är årstiden. Det var likadant i fjol.

Min kropp minns att sent i november, då faller jag i gråt en dag när han precis ska lämna lägenheten ensam, trots att vi planerat att göra något tillsammans. Det leder till ett gräl. Inte det vanliga grälet utan ett annat, mycket värre, där han säger att han känner sig som en misshandlad hustru. Att min depression, min utmattning och mitt konstanta ­bekräftelsebehov kväver honom till döds.

Jag åkte till Stockholm den veckan övertygad om att han hade rätt. Jag hade alltid tänkt att mitt tempo en dag skulle kosta mig hälsan eller livet. Det hade aldrig slagit mig att det fanns något värre: att inse att jag tillåtit mina val gå ut över någon jag älskade mer än livet självt. I insikten låg ett förunderligt lugn. Jag tänkte att nu vet jag hur alkoholister känner sig när de blir tvingade att se hur de lever. Att när man når bottnen så kan man verkligen inte ta sig någon annanstans än uppåt.

Jag kom överens med mig själv om att förändra mitt liv, för min egen skull och framför allt för hans, fast jag förstod att relationen antagligen inte skulle gå att rädda. Och det har jag gjort. Och det gick den inte. Två dagar innan vi skulle flyga till Finland för att fira jul med min familj gjorde han slut.

Är det två år sedan nu? Eller tre? Hur länge kan det här fortsätta? Ska de förgångna jularnas osaliga ande varje december vara minnet av vår galna, berusande vansinneskärlek? Jag kommer knappt upp till lägenheten förrän jag gråter igen, stora hulkande snyftningar som skakar hjärtat och fyller det mörka rummet bakom som tydligen finns kvar, fast jag minns att jag redan i somras tänkte vad skönt det är att jag har kommit vidare nu. Att jag bär det här med mig men åtminstone inte har några tårar längre.

Jag tillbringade mellandagarna ensam, hemma hos bortresta vänner, skrek mig igenom ljudvallen tills jag naken, tom och urblåst liksom visste att universum, eller kanske jag menade mitt liv, trots allt är fyllt av kärlek. Att jag inte fysiskt skulle dö av att bli berövad mitt människoheroin, min livspartner, alla mina luftslotts husgrund, fadern till mina ofödda barn. Man dör inte av det. På nyårsafton åkte jag hem.

En av oss borde ha flyttat ut den dagen, men det var inte praktiskt, och vi fick avvänja oss från varandra gradvis, ineffektivt och plågsamt. Därför bodde jag fortfarande kvar då jag insåg varför det hade varit så viktigt att jag blev skurken. Han hade inte ensam klarat av att bryta upp från vår framtid, men min kvävande, paranoida svartsjuka hade också varit befogad – självklart fanns det en annan kvinna. Jag hann tänka: så banalt. Sedan: vreden. Jag var ju stark nu, beväpnad med allt jag förändrat och byggt upp för att aldrig plåga en annan människa som jag hade plågat honom.

Jag slet honom i små, små stycken, malde ner honom till en fin sand som virvlade upp och satte sig i mina lungor och fortfarande hindrar mig från att andas när det blir kallt om hösten. Så banalt. Och att popmusik ska påminna om hur jag kan älska. Och ska. När jag har konfronterat spöket av min mörkaste december en gång till.