Renlärighetens irrvägar

När den pensionerade spionchefen George Smiley kommer hem till huset i Kensington, en sen höstkväll i sjuttio­talets London, kastar han sig inte på porten, trots att regnet öser ner, immar igen hans glasögon och letar sig in under rockkragen. Nej, systematiskt undersöker han lås och låskolv. Har någon rubbat de minimala trästickor han placerat där, har någon flyttat hårstrået? Smiley tar ingenting för givet. Han vet att han när som helst kan bli upphunnen av det nyss förflutna.

»Mullvaden« av John Le Carré är en av de där romanerna jag kan utantill. På skoj har jag låtit den färga in mitt liv. Och nu är det plötsligt allvar!

Enligt uppgifter i Expressen i veckan är jag en av den handfull svenska journalister som kartlagts av Wikileaksaktivister. Varför? Ingen vet. Har någon fotograferat mig utan min vetskap? Har någon letat efter mitt liv i dataregister, har någon macklat med min dator? Vet inte, inte alls. Jag har ju inte lagt ut några virtuella trästickor att rubba i mina program.

Expressen saxar ur några krönikor jag har skrivit, bland annat här i Fokus. Läser man dem i dess helhet ser man två spår: å ena sidan ett försvar för Wikileaks som har avslöjat väsentliga fakta, inte minst om USA:s krigsbrott. Videon »Collateral Murder« där amerikanska soldater prickar irakiska civilia är en svart klassiker.

Själva principen bakom Wikileaks är också lätt att försvara. Så här skrev jag i Fokus förra året: »Det fria ordet gillar inte monopol. Det är därför det läcker. Alla journalister har alltid varit och kommer alltid att vara beroende av läckor.«

Å andra sidan har jag förvisso kritiserat Julian Assange och några av hans vänner för att ha en konspiratorisk världsbild. Normal debatt, anser jag. Den som tycker annorlunda ger lämpligen öppet svar på tal i spalterna, inte genom att hemligen infiltrera mitt stillsamma privatliv.

Om det är sant att Wikileaks har försökt kartlägga mig som en fiende till organisationen – någon som konspirerar med CIA mot Wikileaks – så är det bara ett belägg för att deras konspirationsteorier är vildare än vad jag trodde.

Ni hittar inga amerikanska mutor i min magra plånbok. I höstas var jag förvisso i USA ett par veckor. Mest umgicks jag med pacifistiska kväkare som avskyr Pentagon och diggar Occupyrörelsen. Aha, visst låter det som en perfekt cover för den som spelar under täcket med Fienden?

I ett par dagar har jag fnissat, för det är så löjligt. Men leendet stelnar. Det är så sorgligt alltsammans.

Slumpen ville att jag just läser nu Julian Assanges motvilliga självbiografi: »Memoarer är prostitution«. Naturligtvis läser jag med större glöd nu, när våra öden är sammanlänkade.

Assange har ju inte godkänt resultatet, och den förträfflige spökskrivaren O´Hagan har visst hoppat av, men den text som föreligger är spännande, roligare än vad jag hade trott.

Julian Assange framstår som en djupt originell människa, beläst och besatt av idéer; mest goda idéer. Som ung drömde han och hans hackande kompisar om att »bryta de maktmönster och den korruption som upprätthöll orättvisan i världen«.

Det är en sådan mening man skulle kunna hitta i folksagan. Anden i flaskan eller den förtrollade grodan som kan uppfylla din hetaste önskan i rätt ögonblick. Alltså att bryta den abstrakta orättvisan i världen. Som om inte orättvisan uppehölls av människor, i en lång kedja, och på alla nivåer. Ta problemet med korruption, till exempel. Korruption måste bekämpas med mera tillit, inte mindre.

Assange kritiserar blödiga liberaler som inte törs löpa linan ut. »De vill ha anständighet utan att någon lider eller blir förödmjukad, och det går inte. […] Man ska inte syssla med avslöjanden om man är rädd att förstöra aptiten för någon.«

Att han själv har rätten att förstöra aptiten för andra försvarar han genom att ha utnämnt sig till »folkets internationella kontrollorgan«. Så har de renläriga, i alla väderstreck, alltid försvarat sig. Revolutionen är ingen tebjudning.

Dessa citat är inte auktoriserade av Julian Assange, men det låter rätt likt honom. När frihetslidelsen slår över i auktoritär egenrättfärdighet måste man ha rätt att kritisera honom. Det måste vara möjligt att avslöja orättvisan i världen, öppna läckorna och skydda källorna på samma gång. Utan att tredje man blir lidande eller förödmjukad. Det var liksom meningen med föreningen.

För övrigt vill jag rekommendera Sjostakovitjs fantastiska opera »Lady McBeth från Mtsensk« som just nu spelas på Göte­borgsoperan i en lysande uppsättning. Svart humor, satirisk tragedi, ungefär som i verkligheten.