Rensa upp i biståndsträsket, Benjamin Dousa

Året var 2010 och scenen var som tagen ur en Monty Python-sketch: Två inhyrda konsulter från Sida satt vid sina skrivbord i ett kontor på den svenska campen i Mazar e Sharif, Afghanistan. Framför dem stod en officer försökte förklara varför en bro behövdes byggas. 

”Vi har ett område med många arga unga män som är arbetslösa. Vi vill att det händer något där så att folk kan arbeta i stället för att skjuta på oss. Dessutom kan insurgenterna ta sig över floden på sina motorcyklar men vi kan inte följa efter dem med våra tunga fordon” sa han.  

De två biståndsbyråkraterna lyssnade med tomma blickar på den alltmer frustrerade officeren och förklarade sedan nej. Det gick minsann inte för sig.  

”Vi kan inte erbjuda någon snabblösning, utan försöker hitta behov och arbeta långsiktigt.” 

”Det finns ju ett behov!”, sa officeren innan han till slut gav upp och gick sin väg med ett: ”Hur svårt kan det vara?” 

En annan fråga är vart pengarna gick.  

Sverige har totalt betalat 894,23 miljoner kronor i bistånd till Afghanistan. Det är inte särskilt mycket med tanke på Sveriges årliga bistånd är på 50 miljarder.  

Gudarna ska veta att nöden är stor och att pengar behövs. Men efter att de internationella trupperna drogs tillbaka från Afghanistan 2021 har talibanerna tagit makten och infört en kvinnoförtryckande regim som är så brutal att den får Atwoods fiktiva Gilead att framstå som attraktivt. Halva Afghanistans befolkning tvingas till husarrest och får bara gå ut med en man som sällskap/fångvaktare. Enligt det senaste påbudet får kvinnor inte ens tala eller visa sina ansikten offentligt.  

Allt detta var väntat, men från vänsterrösterna som så ivrigt krävde att soldaterna skulle tas hem är dock tystnaden bedövande. Deras ekvation verkar vara: Krig, soldater och vapen = dåligt. Bistånd = bra. Konsekvensanalys = överflödigt. 

Nåväl, förra året förbjöd talibanregimen alla svenska aktiviteter i landet, detta efter koranbränningar i Sverige, så dit lär inga fler biståndspengar gå på ett tag.  

Likväl finns det många frågor att ställa efter Peter Wennblads avslöjande kolumner om Sida på Svenska Dagbladets ledarsidor. Ljuger verkligen Sida om sina projektframgångar? Hur kunde den före detta generaldirektören Jämtin dela ut pengar till socialdemokratiska projekt, trots att det stred mot regeringens regleringsbrev? Hur stor är symbiosen mellan Sida och biståndsindustriella komplexet? Hur utbredd är vänskapskorruptionen?  

Det är lätt att hålla med om Wennblads slutsats att det är dags att rensa upp i biståndsträsket. Särskilt om man som undertecknad rest runt som krigskorre i världen och sett allt från hjälparbetare som beter sig som uppblåsta koloniala överherrar till hängivna hårt arbetade människor som gör allt för att hjälpa utsatta. 

Det är även lätt att förstå biståndsmänniskornas oro när deras levebröd hotas. Ändå är det på tiden att någon ifrågasätter om Sverige verkligen ska vara en humanitär stormakt med projekt över hela världen. Biståndskritikern och ekonomen dr. Dambisa Moyo har exempelvis påpekat att afrikanska regeringar har mottagit bistånd i 60 år, men att fattigdomen består och ländernas tillväxt är en besvikelse. Enligt henne är biståndsberoendet ett hinder för ländernas utveckling.  

Den nyutnämnda ministern Benjamin Dousa ska nu fortsätta uppstädningen i biståndet. Han kommer ha en del att stå i, men är inte ensam. Vid sin sida har han den knivskarpa statssekreteraren Diana Janse, en luttrad ambassadör som bland annat tjänstgjort i Mali och Afghanistan. Det ska bli intressant att se vad denna dynamiska duo kan åstadkomma med det biståndindustriella komplexet. För det finns alternativ. Regeringen har bidragit med 48,1 miljarder i militära stödpaket sedan Ukraina anfölls av Ryssland.  

Häromdagen berättade en veteran från BA01 missionen i Bosnien att han deltagit i ett event där över en miljon kronor samlats in till Ukraina på en knapp timme. Andra samlar in pengar till ambulanser, drönare och mycket mer som sedan levereras på plats. Man kan undra vad de två biståndsbyråkraterna från Sida hade tyckt om den saken. Men att hjälpa de som krigar i Europa mot en totalitär stat är trots allt mest akut. Det borde till och med vänstern begripa, med eller utan konsekvensanalys. 

***

Läs även: Bistånd utan förstånd

Läs även: Den omoraliska stormakten Sverige