Representerar Merz verkligen hela folket?
Uppenbarligen var det viktigare att lyssna till den egna kören av självbekräftande godhet, än till det där läskiga populus; folket.
Toppbild: AP
Det tyska valets segerherre, CDU:s Friedrich Merz, resonerade något motsägelsefullt på valnatten. Å ena sidan sade han sig vilja bilda en regering som “representerar hela folket”. Å andra sidan uteslöt han samarbete med en annan av vinnarna, nationalkonservativa AfD. Den "brandvägg” mot att släppa in de mest hårdföra invandringskritikerna i den exekutiva värmen, som kritiserats av bland andra USA:s vicepresident JD Vance, bekräftades därmed.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I sammanhanget kan frågetecken förresten sättas för de breda fördömandena från europeiska makteliter mot Trump-administrationens synpunkter på våra val. Har inte vi själva strösslat med råd till amerikaner hur de borde rösta?
Demokrati är – rent väljarmatematiskt – ett nollsummespel. Förlorarnas förluster är lika med vinnarnas vinster. Men kanske kan de demokratiska processerna i bredare mening ses som möjliga plus- eller minussummespel för själva demokratin? Resonemangen om brandväggar belyser frågan.
Efter sitt unika framgångsval 2010 med över 30 procent av rösterna klargjorde Alliansledaren Fredrik Reinfeldt att den växande opinionen för åtstramad invandring skulle isoleras. Politiken blev tvärtom, genom samarbete med MP, mer släpphänt. Och Frankrikes president Emmanuel Macron i somras blev så sur på hur fransoserna röstat i EU-valet att han upplöste nationalförsamlingen.
Våra politiska ledare verkar alltså mena att det finns en gräns för hur mycket folkligt inflytande våra demokratier tål. Bortom den gränsen förvandlas demokratiskt genomslag till eftergift för farlig populism.
Termen “populism” är inte exklusiv för högerkanten. På 90-talet anklagades exempelvis Vänsterpartiet för att bedriva vänsterpopulism. Vilket betydde ungefär: överbudspolitik och överförenkling av ekonomiska samband.
Under senare år har de så kallade “högerpopulisterna” hamnat i fokus. De anklagas inte bara för simplistisk samhällsanalys och “enkla lösningar” utan också för hat och hets. Rentav för att förstöra demokratin.
Orden populism och demokrati går båda tillbaka på ordet folk. ”Populus” på latin, ”demos” på grekiska. Och det är tveklöst de gamla grekerna som vinner sympatistriden. Vi associerar till solbelysta tempel, gröna olivlundar, vitskäggiga filosofer och upplyst tal om samhället på torget, agora. Medan de mest minnesvärda latinska kulturbärarna – antikens romare – förknippas med depraverade kejsare och blodiga gladiatorspel. Fast vi lika gärna kunde hylla deras akvedukter och utveckling av juridiken.
Politik som vilar på folklig grund är lika med demokrati – alltså något bra. Samtidigt: Politik som vilar på folklig grund är lika med populism – alltså något dåligt. Det är inte helt lätt att sortera ut det där. Men till alla dem som nu – högst begripligt – skräms av högerpopulistiska valframgångar i Europa och Trumpadministrationens alla utspel och förolämpningar och rasande höga tempo, är det kanske dags för lite självrannsakan.
Hur långsiktigt effektiv var till exempel Reinfeldts brandvägg? Väljarnas dom kom i valet efter, där M tappade nästan 7 procentenheter och SD – i dag en samarbetspartner inom Tidö – mer än fördubblades. Medan brittiska Tories nästan förintades – två tredjedelar av parlamentsplatserna gick förlorade – i senaste valet, delvis på grund av löftessvek gällande folkets krav på minskad invandring. Minns också att Hillary Clintons förödmjukande valnederlag 2016 föregicks av hennes syn på Donald Trumps väljarbas: “en korg av föraktansvärda” rasister, kvinnohatare, homofober.
Och vem vet om inte Demokraterna kunnat vinna valet 5 november genom att bringa in tillräckligt med “populism” till sitt väljarerbjudande, i stället för att kortsluta sin interndemokratiska process genom att först ljuga bort Joe Bidens demens och sedan kröna Kamala Harris till oemotsagd kandidat?
Endast lite drygt 100 000 röster av totalt 16 miljoner i rostbältets Pennsylvania, Michigan och Wisconsin hade behövt svängas över för valseger. En mer trovärdig gränskontroll och ett nej till män inom kvinnoidrotten hade mycket väl kunnat göra jobbet.
Men uppenbarligen var det viktigare att lyssna till den egna kören av självbekräftande godhet, än till det där läskiga populus; folket.
***
Läs även: Europas sista brandvägg fick en spricka
Läs även: Den svenska naiviteten visar sig igen
Det tyska valets segerherre, CDU:s Friedrich Merz, resonerade något motsägelsefullt på valnatten. Å ena sidan sade han sig vilja bilda en regering som “representerar hela folket”. Å andra sidan uteslöt han samarbete med en annan av vinnarna, nationalkonservativa AfD. Den ”brandvägg” mot att släppa in de mest hårdföra invandringskritikerna i den exekutiva värmen, som kritiserats av bland andra USA:s vicepresident JD Vance, bekräftades därmed.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I sammanhanget kan frågetecken förresten sättas för de breda fördömandena från europeiska makteliter mot Trump-administrationens synpunkter på våra val. Har inte vi själva strösslat med råd till amerikaner hur de borde rösta?
Demokrati är – rent väljarmatematiskt – ett nollsummespel. Förlorarnas förluster är lika med vinnarnas vinster. Men kanske kan de demokratiska processerna i bredare mening ses som möjliga plus- eller minussummespel för själva demokratin? Resonemangen om brandväggar belyser frågan.
Efter sitt unika framgångsval 2010 med över 30 procent av rösterna klargjorde Alliansledaren Fredrik Reinfeldt att den växande opinionen för åtstramad invandring skulle isoleras. Politiken blev tvärtom, genom samarbete med MP, mer släpphänt. Och Frankrikes president Emmanuel Macron i somras blev så sur på hur fransoserna röstat i EU-valet att han upplöste nationalförsamlingen.
Våra politiska ledare verkar alltså mena att det finns en gräns för hur mycket folkligt inflytande våra demokratier tål. Bortom den gränsen förvandlas demokratiskt genomslag till eftergift för farlig populism.
Termen “populism” är inte exklusiv för högerkanten. På 90-talet anklagades exempelvis Vänsterpartiet för att bedriva vänsterpopulism. Vilket betydde ungefär: överbudspolitik och överförenkling av ekonomiska samband.
Under senare år har de så kallade “högerpopulisterna” hamnat i fokus. De anklagas inte bara för simplistisk samhällsanalys och “enkla lösningar” utan också för hat och hets. Rentav för att förstöra demokratin.
Orden populism och demokrati går båda tillbaka på ordet folk. ”Populus” på latin, ”demos” på grekiska. Och det är tveklöst de gamla grekerna som vinner sympatistriden. Vi associerar till solbelysta tempel, gröna olivlundar, vitskäggiga filosofer och upplyst tal om samhället på torget, agora. Medan de mest minnesvärda latinska kulturbärarna – antikens romare – förknippas med depraverade kejsare och blodiga gladiatorspel. Fast vi lika gärna kunde hylla deras akvedukter och utveckling av juridiken.
Politik som vilar på folklig grund är lika med demokrati – alltså något bra. Samtidigt: Politik som vilar på folklig grund är lika med populism – alltså något dåligt. Det är inte helt lätt att sortera ut det där. Men till alla dem som nu – högst begripligt – skräms av högerpopulistiska valframgångar i Europa och Trumpadministrationens alla utspel och förolämpningar och rasande höga tempo, är det kanske dags för lite självrannsakan.
Hur långsiktigt effektiv var till exempel Reinfeldts brandvägg? Väljarnas dom kom i valet efter, där M tappade nästan 7 procentenheter och SD – i dag en samarbetspartner inom Tidö – mer än fördubblades. Medan brittiska Tories nästan förintades – två tredjedelar av parlamentsplatserna gick förlorade – i senaste valet, delvis på grund av löftessvek gällande folkets krav på minskad invandring. Minns också att Hillary Clintons förödmjukande valnederlag 2016 föregicks av hennes syn på Donald Trumps väljarbas: “en korg av föraktansvärda” rasister, kvinnohatare, homofober.
Och vem vet om inte Demokraterna kunnat vinna valet 5 november genom att bringa in tillräckligt med “populism” till sitt väljarerbjudande, i stället för att kortsluta sin interndemokratiska process genom att först ljuga bort Joe Bidens demens och sedan kröna Kamala Harris till oemotsagd kandidat?
Endast lite drygt 100 000 röster av totalt 16 miljoner i rostbältets Pennsylvania, Michigan och Wisconsin hade behövt svängas över för valseger. En mer trovärdig gränskontroll och ett nej till män inom kvinnoidrotten hade mycket väl kunnat göra jobbet.
Men uppenbarligen var det viktigare att lyssna till den egna kören av självbekräftande godhet, än till det där läskiga populus; folket.
***
Läs även: Europas sista brandvägg fick en spricka
Läs även: Den svenska naiviteten visar sig igen
