Restens misslyckande, inte Trumps framgång
Inte heller hans vänner i populistpartierna som samlades på Grand Hôtel i Stockholm förra helgen. Men de är resultat av samhällen som glömt bort varför de en gång fungerade.
Galan på Grand Hôtel arrangerades av Institute for Direct Democracy in Europe, en tankesmedja som vill öka inslaget av direktdemokrati i Europa.
Vurmen för direktdemokrati i de här kretsarna bottnar sällan i någon mer avancerad konstitutionell analys. Saken är enklare än så. Det handlar om en brist på förtroende för valda representanter. Den bristen bottnar i sin tur i att de valda representanterna inte längre framstår som representativa. Värdegemenskapen mellan politiker, byråkrater, journalister och storföretagare upplevs som starkare, än den mellan väljare och valda. Samhällets olika våningsplan har fått separata ingångar. De har inte längre samma utsikt.
Misstro föder misstro. Populistpartier och udda, auktoritära ledare är en effekt. Men misstron växer också i samhällets topp. Där beskrivs ostyriga medborgare ofta som mindre vetande, moraliskt korrupta och ömkansvärt efterblivna. De behöver bannas och uppfostras. När misstron blir alltför stor från båda håll, rivs samhällskontraktet upp.
Där någonstans befinner sig USA nu. Så hade det varit även om Hillary Clinton hade vunnit med knapp marginal.
Folkstyre är en balansgång mellan pöbelvälde och auktoritär vägledning. Historiskt har folkstyre bara fungerat när de som velat leda, har lyckats fångat medborgarnas fantasi och förtroende. När de inte har stuckit iväg i värderingar och idéer, som många upplever som främmande. När de har begripit vad deras beslut innebär för vanliga väljare och brytt sig om resultaten. När de inte känt förakt eller till och med skräck för sina uppdragsgivare, medborgarna.
Förlorar samhällets toppskikt den förmågan, brukar det sluta i någon form av omvälvning. Den här gången heter den Trump.
Trump och hans vänner ställer till med problem, men de är inte problemet. De är inte heller lösningen. Möjligen är de snytingen som får oss att minnas att folkstyre inte funkar, om halva folket lämnas utanför.
