Revolutionen äter sina barn

Den gångna långhelgen besökte jag USA. Anledningen var en examenshögtid vid ett av vårens mer omskrivna amerikanska universitet (efter omfattande studentprotester där). Molnen började hopa sig redan i april. Skolledningen meddelade då att kursettans traditionella anförande vid ceremonin skulle strykas från programmet av ”säkerhetsskäl”. Den tilltänkta talaren hade visat sig vara en hängiven pro-palestinsk aktivist. På sociala medier hade hon bland annat förespråkat en palestinsk ”enstatslösning”, inklusive ett förintande av staten Israel. Snart tältade upprörda studenter framför huvudbyggnaden till stöd för den avbokade talaren och med krav på ditt och datt, vagt knutet till universitetets verkliga eller inbillade kopplingar till Israel. Så långt följde utvecklingen ungefär vad en i amerikanskt campus-liv någorlunda insatt betraktare – eller en AI-robot – hade kunnat förvänta sig. 

Men det som sedan hände var svårare att spå. Universitetets kommunikatörer mumlade visserligen ett tag om att ”alla ska kunna känna sig trygga här”, men en natt rensades campus resolut från aktivister och tältlägret avlägsnades. Examensfestligheterna genomfördes sedan i god ordning och under rigorös säkerhet. Det finns såklart några college där rektorerna i fåraktig undfallenhet har låtit studentprotesterna gå för långt. Och visst finns skrämmande exempel på såväl våldsamheter och skadegörelse som oförblommerad antisemitism. Men på de flesta ställen verkar ledningarna förr – och någon gång senare – ha satt ner foten och stoppat pöbelväldet.  

Min tro är att högskolorna generellt har agerat tuffare den här våren än de hade gjort för, säg, fem år sedan. Och att det inte är en slump. I Fokus luskammar Erik Hörstadius samtiden efter fler tecken på att woke-vågen har passerat sitt högvattenläge i USA och är på väg att ebba ut där.  

Sverige då? Just när dessa rader skrivs nås jag av nyheten att ett tjugotal kids har upprättat ett tältläger utanför Tekniska högskolan i Stockholm. Det ryktas att Greta Thunberg ska ansluta sig. Detta kan jag inte tolka på annat sätt än att pendeln håller på att svänga här också, om än och som alltid; lite senare och med mindre kraft än i USA. 

***
Läs även: Trettiotalet är tillbaka

Läs även: Gå och rösta!