Ribban för politiskt vanvett ligger väldigt lågt
Vi får de politiker vi förtjänar. Johanne Hildebrandt har läst The Plot – The political assassination of Boris Johnson, och inser att handlingen går att applicera även på hennes egen korta karriär inom Liberalerna.
Toppbild: AP
Storbritanniens konservativa parti, Tories, styrs sedan 25 år tillbaka av en liten grupp män där den skandaliserade politiska strategen Dominic Cummings ingår. Det var dessa ondsinta typer som störtade premiärminister Boris Johnson från posten 2022 vilket slutligen ledde till att Tories förlorade regeringsmakten i somras.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I sammansvärjningens centrum finns en individ som bland annat har skurit en kanin i småbitar och sedan spikat upp den på en ytterdörr för att skrämma ett barn. Dessutom ägnar de sig åt en massa sexfester, för inom Tories ligger alla med alla. Allt enligt boken The Plot: The political assassination of Boris Johnson, vilket förmodligen är den mest underhållande politiska dokumentär som någonsin skrivits. Författaren Nadine Dorries är inte bara författare på riktigt utan var också en av Johnsons ministrar, vilket ger fina insiderscener. Hennes källor är mestadels anonyma men har getts smeknamn som ”Moneypenny” och kaninslaktaren kallas såklart för ”Dr.No.”
Det är så hissnande absurt att det är svårt att tro det är sant.
Vilket säger en hel del med tanke på alla avslöjanden i de böcker som skrivits om Trumps kaotiska regeringstid.
Läs gärna den före detta försvarsministern Mark Espers gastkramande skildring A sacred oath, om hur nära det var att krig bröt ut mellan USA och Iran; hur presidenten ville sätta in trupp mot sitt eget folk för att demonstrationer fick honom att ”verka svag” samt funderade på missilattacker mot knarkodlingar i Sydamerika.
Ribban för politiskt vanvett ligger med andra ord väldigt lågt.
Ändå sågades The Plot rejält när den kom ut i november förra året, och ingen ville tro på vad som stod i boken. Först när pocketen kom ut i somras, och mycket av det som förutspåddes slog in, så började det vända. För med viss eftertanke så ter sig inte kanske bokens innehåll så långsökt.
Ta exemplet med en grupp som gör utspel i media för att utmana sin partiledare och sätta vederbörande i dålig dager, trots att det skadar partiet och sprider en giftig stämning.
Det var precis vad Nyamko Sabuni utsattes för av Anna Starbrink och hennes hird. Påhoppen fick partiet att framstå som både rörigt och splittrat. I opinionsmätningarna låg man och skvalpade runt 2–3 procent. Sabuni avgick som partiledare för Liberalerna i april 2022.
Nu ligger partiet på 2,9 procent i senaste mätningen så vad man kan undra vad syftet med det hela var. Ja, förutom några ministerposter såklart.
Skvallret om att alla legat med alla känns också igen från min korta och på intet sätt lyckade politiska karriär inom Liberalerna.
Faktum är att handlingen i The Plot nog passar in på samtliga politiska partier. Möjligtvis minus sexfesterna och uppspikade kaniner. Sant är i alla fall att maktkamper mellan falanger, baktaleri och intriger är i legio. Kanske är det helt enkelt politikens väsen? Måhända är det också skälet till att så få orkar engagera sig?
I slutet av 70-talet var runt 1,5 miljon svenskar medlemmar i något politiskt parti. Det berodde dock inte på någon gyllene politisk guldålder utan på att sossarna fram till 1990 tvångsanslöt folk via facket. När detta förbjöds återstod runt 625 000 medlemmar, i samtliga partier. Sedan har det bara gått utför.
I dag är runt en kvarts miljon människor partimedlemmar, vilket är rätt ynkligt med tanke på att det finns 7,6 miljoner röstberättigade i landet.
En intressant effekt av detta är att små partier som L och MP, med 10-15 000 medlemmar, kan ha ministrar i regeringen, där de får makt på riktigt. Mer än ett Arvika eller Arboga krävs det alltså inte.
Trots sjunkande medlemssiffror pratas det politik överallt och alla har en åsikt, särskilt på X. Alla vill sitta på läktaren och tycka till om spelet, men ingen vill ta ansvar och gyttjebrottas på plan.
Det är självklart roligare att kritisera och häckla än att ägna fritiden åt att plöja långa, torra texter och sitta på oändliga möten där det mesta bestämts i förväg. Men de som påstår att ”demokratin är hotad” så snart något verkar gå åt skogen borde nog fundera ett varv till. Vi har de politiker vi förtjänar; de som orkar hålla på att harva när ingen annan gör det. Med eller utan sexfester.
TOPPBILD: En demonstrant håller upp ett plakat föreställandes en satirbild av Boris Johnson utanför Downing Street i London, efter att premiärministern blivit avslöjad med att ha arrangerat stora fester som bröt mot hans egna regler under pandemin.
***
