Riksdagsåret till ända

Riksdagsåret är som kyrkoåret med sina bestämda högtider och ceremonier. Det högtidliga öppnandet på hösten, budgetproppen, allmänna motionstiden, partiledardebatter, utskottsutfrågningar, KU-betänkanden och vänliga avtackningar när midsommaren närmar sig.

Alla dessa symbolladdade handlingar kräver förstås sin egen exegetik. Vad menas egentligen, hur ska vi förstå det dunkelt sagda och de mer kremnologiska tecknen? Tur att det finns politikreportrar och kommentatorer som kan vägleda oss (?).

Storbritanniens drottning Elisabeth II har gett oss orden att sammanfatta ett år. 1992 när hennes tre äldsta barn separerade sig från sina makar och Windsor Castle delvis brann ner återuppväckte hon begreppet annus horribilis, latin för ett »hemskt år«. Detta till skillnad från annus mirabilis, ett »fantastiskt år«.

Vad blev riksdagsåret 2018/19? Horribilis eller mirabilis? Det beror förstås ytterst på betraktarens perspektiv och grundhållning, men några generella påståenden är ändå möjliga.

Oavsett om man tycker det är bra eller dåligt är det ändå historiskt att blockpolitiken har brutits. Alliansen är tillsvidare splittrad, och Sverige har tre politiska konstellationer till höger, i mitten och till vänster. Stefan Löfven, Annie Lööf och Jan Björklund lyckades med det Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg eller Göran Persson och Olof Johansson aldrig vågade eller kunde göra. De bröt sig loss från gamla positioner och formade ett mittensamarbete. Det fanns en stark önskan om detta både från socialdemokrater och folkpartister redan under Carlsson och Westerberg, men ingen litade tillräckligt på den andre för att våga ta steget. Persson och Johansson litade visserligen på varandra, men hade inte sina respektive partier med sig för att ta steget fullt ut över blockgränsen.

Det riktigt stora klivet till en gemensam regering är inte taget nu heller, men januariavtalets 73-punkter innebär ett historiskt steg i en situation när positionerna inledningsvis var mycket låsta. Alla inblandade gjorde farliga kompromisser för att gå över gränsen. Nästa steg blir rimligen politiskt sakkunniga från Centern och Liberalerna i Regeringskansliet. Trots horribla inslag ett mirabilis för Stefan Löfven som räddade sig kvar vid makten.

För Jan Björklund blev det ett annus horribilis i farligt låga resultat i riksdags- och EU-valen. Å and­ra sidan ett annus mirabilis bara i att rädda sig kvar, men i många supportrars ögon också fantastiska insatser i att försvara liberala grundvärden mot Sveriges och Europas framväxande högerpopulister. Debattmässigt ett mirabilis för Björklund som visserligen lämnar ett splittrat och försvagat parti, men han gör det med den personliga hedern i behåll.

För Jimmie Åkesson fantastiskt med växande väljarstöd, men horribilis att stängas ute från all makt. För Ebba Busch Thor något av samma sak, toppat med hemskheterna kring Lars Adaktusson. För Adaktus dock bara horribilis. Från att mirabilis varit partiets frälsare till att bli dess sänke. Adaktusson förefaller ha kommit hem från Bryssel i förhoppning om att kunna ta över efter Busch Thor, men när abortfrågan hann i kapp honom föll glorian på sned.

För Ulf Kristersson hopplöst att vara den vuxne i rummet med lika dåliga siffror som sin avpolletterade företrädare, men trösterikt att vara näst största parti. Dock starkt hotad av mirabilis Annie Lööf, med en långsiktig strategisk plan att växa än mer. Medan Jonas Sjöstedt inte riktigt lyckats fånga vilsna socialdemokrater till vänster. För den politiska debatten ett annus horribilis i ett alltmer hatiskt klimat i sociala medier.

För de politiska exegeterna finns det dock anledning att fråga sig hur väl vi lyckats i vårt uppdrag att förklara vad som hänt. Kommittén Demokratin 100 år har i uppdrag att stärka demokratin. Men uppförsbacken visar sig vara stor. Kommittén har undersökt vad folket vet och förstår av det demokratiska förloppet:

23 procent vet inte att vi i EU-valet röstar till EU-parlamentet;

17 procent tror att regeringen väljs direkt av medborgarna;

43 procent tycker att det är mycket eller ganska svårt att förstå politiken.

Demokratin måste ständigt försvaras. Snart börjar ett nytt riksdagsår!