Riktig antisemitism (och sådan som inte räknas)
Visst används antisemitism som ”politiskt tillhygge”. Men varför påpekas det bara när Vänsterpartiets antisemiter gör bort sig?
Toppbild: TT
Hör du till dem som ”på allvar vill bekämpa antisemitismen, en av historiens värsta farsoter”?
En del av er svarar säkert ”ja” direkt. Men så finns ni – välsigne er – som aldrig kan svara på en fråga utan att först vända ut-och-in på den. Hur vet man att man ”på allvar” vill bekämpa antisemitismen? Hur skiljer man sig från dem som bara gör det på kul, på låtsas, eller som tidsfördriv?
Förtvivla icke. Tomas Ramberg, känd från radio och numera Dagens Nyheter, kan hjälpa er.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I förra veckan, efter partiledardebatten, skissade han på riktlinjerna. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar tvingades hantera det ena påhoppet efter det andra om antisemiterna i hennes parti och om hur partiledningen har hanterat saken.
Att problemet existerar har ingen egentligen ifrågasatt. Hur det kommer sig är inte heller någon gåta. Vänsterpartiet rekryterar anhängare i invandrargrupper, inte minst från Mellanöstern. I många av de länderna är antisemitismen statsreligion. Och så finns det gamla vänsterengagemanget i Palestinarörelsen, som då och då blommar ut i tuffa poser med automatvapen och hejaramsor för islamistiska terrororganisationer. Och till det den nya, akademiskt hippa antisemitismen – den som använder postkolonial teori för att visa hur judarna styr världen.
Så i sak är läget rätt klart och orsakerna uppenbara. Inga överraskningar att tala om. Men så var det den här debatten. Så här skrev Tomas Ramberg om det hela:
”Anklagelserna mot V är framför allt ett sätt att försöka skada S. Genom att beskriva V som en hemvist för antisemiter vill högersidan kvadda Anderssons regeringsunderlag. Det varierar från tid till annan vilka partiledare som går på offensiven i frågan. Det beror på vilka avslöjanden om antisemitism som för tillfället är stora i medierna.
Här finns ett problem för de som på allvar vill bekämpa antisemitismen, en av historiens värsta farsoter.
När partiledarna verkar mindre intresserade av själva antisemitismen än hur de kan använda den som ett tillhygge mot varandra riskerar den att devalveras.”
Tomas har förstås rätt i att politisk poängplockning låg bakom att ämnet kom upp. Så fungerar politiken. Han har också rätt i att det är något båda sidor ägnar sig åt. Ofta är det partierna till vänster som slår högerut när någon sverigedemokrat fått för sig att återtweeta någon läbbig nidbild. Allt i syfte att kvadda Kristerssons regeringsunderlag, förstås. Han har dessutom rätt i att partipolitiken kan trivialisera de viktigaste frågor.
Full pott, alltså. Men det är något med det där slutet …
Säg att det i stället hade varit just Vänsterpartiet och sossarna som tjongade till Sverigedemokraterna och Moderaterna för något förgripligt som en banjospelande Amatörgoebbels hasplat ur sig? Hade Tomas luftat samma invändning då? Tror ni att han då skulle ha avfärdat det som ett cyniskt användande av antisemitism som politisk tillhygge?
Jag kan förstås ha fel. Men tillåt mig att officiellt och uttryckligen tvivla.
Och där har ni ett frö till svar. Den som ”på allvar vill bekämpa antisemitismen, en av historiens värsta farsoter” bör inte slå vänsterut. Kanske helst inte mot antisemiter med rötter i Mellanöstern överhuvudtaget.
Som av en händelse publicerade Svenska Dagbladet ett reportage i helgen om en resa till Auschwitz, arrangerad av socialdemokrater i Malmö, för att ”motverka antisemitism efter åtskilliga skandaler”. När resan väl blev av hade alla med koppling till SSU hoppat av. De hade tvättstugan, eller skulle tvätta håret, eller hade fått ont i magen, eller något sådant.
Men det var säkert bara en slump. Inget som den som på allvar vill bekämpa antisemitism behöver använda som ”politiskt tillhygge”.
Här finns inget att se. Cirkulera.
***
